När vågen kom


Jag var runt 12-13 år när vi möttes första gången. Vi möttes i Karlshamn en sommar när mamma och jag tagit bussen från Hässleholm för att bo en vecka på Pensionat Oskar i Vägga. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Havet. 

Från allra första början älskade jag det. Älskade doften. Älskade kluckandet när vågorna slog mot klipporna. Älskade att blicka ut över den oändliga horisonten. När jag några år senare flyttade till Karlskrona utan öppet vatten och med skärgården, såg jag först inte tjusningen i det men jag har kommit att älska även det havet. Det var också havet jag saknade när jag flyttade från vattnet tillbaka in i landet till Linköping i början av 2000-talet.

Sen kom vågen. 

Den där vågen som förändrade livet för så många. Som tog livet från så många. Som tog livet från Sandra. Min vän Sandra. På en strand i Khao Lak kom havet och tog livet ifrån den mest livfulla människa jag någonsin träffat.

Sedan dess har min relation till havet förändrats. Jag älskar det fortfarande. Älskar den ro det kan ge. Men inte en enda gång har vi mötts efter den dagen utan att jag har känt ilska. Utan att jag tänkt på hur det kan ha känts att se väggen komma emot dig den där morgonen. Tänkt på vad som hände. Hur det gick till? Om du förstod att det var över. Om du kämpade emot eller fick försvinna snabbt och utan lidande. Jag har svurit mot havet och bett om förlåt. Jag har fantiserat om att möta det hav och den strand där du försvann och i går stod vi så öga mot öga med varandra.

Jag trodde att jag skulle känna ilska. Jag trodde att jag skulle ha svårt att ta in. Istället infann sig ett lugn. Jag vadade ensam ut i havet. Det låga vattnet lämnade små sanddyner att trampa på innan jag kom ut mot vågorna. De små vågorna. Solen från en klarblå himmel och horisonten så oförstörd och evig. Ditt paradis. Du måste ha varit så evinnerligt lycklig här. Du var i paradiset. Det var så du sa.

Jag blundar och ser dig, hör dig. Ser ditt leende och hör ditt skratt. Vänder mig om och ser det som var din vardag här. Ritar ett hjärta i sanden och hoppas du ser det upp till din himmel. En tår tränger fram i ögonvrån och blir fler. Tårar av saknad. Men också av glädje att få vara här. I ditt paradis.

Jag har tagit mitt farväl och jag kommer tillbaka.

Kommentarer

Populära inlägg