Om när det inte blev som det var tänkt - eller när vi bytte aga mot mö


Ser ni min uppdatering på Facebook här ovanför? Har ni gillat den, kanske kommenterat? Inte? Ha inget dåligt samvete för det. Det var inte många som hann göra det.

Inlägget ni ser här ovanför la jag upp ca 6:25 i går morse. Trettio minuter senare hade jag hunnit gå både på OCH av planet som skulle ta oss till Malaga.

Igår gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag gick av planet som skulle ta oss till semestern och stod sedan gråtande kvar och såg det lyfta. Jag grät av lättnad att jag inte satt på planet, av lättnad att jag hade vågat följa mitt hjärta, av ledsamhet att jag avbröt våra planer och vår semester och att stackars Andreas får följa med på mina galenskaper och inte heller han kom i väg på semester. Men mest av allt grät jag av glädje att jag fortfarande var hemma. För denna gången var det där skon klämde. Jag ville vara hemma. Jag ville inte åka någonstans. Och jag är medveten om att det är grymt otacksamt att tänka så när jag skulle haft möjligheten att spendera några dagar på spanska sydkusten. När jag vet att Andreas hade uppskattat det mycket. När jag såklart borde ha känt det innan vi bokade hela resan. Men då kändes det inte så. NU kändes det så.

Jag hade haft känslan några dagar och kvällen innan berättade jag lite lätt om dem för min kära sambo. Jag ville verkligen inte åka. Ändå sov jag två timmar, klev upp mitt i natten och åkte hela vägen till Arlanda. På parkeringen kom den första avgörande ångesten men jag tog mig igenom den och vi hoppade på bussen in till terminalen. Checkade in och gick genom säkerhetskontrollen, drack ett glas vin och boardade och där kom nästa ångestattack. I gången på väg ner mot planet. Jag kände hur hela kroppen skrek att jag inte ville åka. Jag VILLE verkligen inte. Inte alls samma känsla som annars. Inte rädslan för att flyga på samma sätt. Bara en stark känsla av att vilja vara kvar hemma. Ändå gick jag gråtande in i planet, satte mig på min plats och tog på mig bältet.

När jag såg att de sista passagerarna var på väg in i planet bestämde jag mig. Jag kunde inte göra det. Jag reste mig - meddelade hulkande till flygvärdinnan att jag inte kunde åka med. Han försökte såklart övertala mig att åka med och försökte erbjuda mig ett litet samtal med piloterna. Men förgäves. Det är redan gjort. Det var inte där skon klämde.

Några minuter senare lyfte planet mot Malaga utan oss.
Så - ångrar jag mig?
Ja, visst borde jag ha åkt. Och visst hade jag gärna velat vara på Gibraltar i solen idag.
Så - ångrar jag mig?
Nej - innerst inne i mitt hjärta finns det bara en del av mig som är lite ledsen och det är den att det även påverkade någon annans semester. Jag vill såklart inte förstöra min kära sambos semester. Men för egen del var detta det rätta.

Nu har det hänt och det kommer inte att hända igen. Det vet jag med säkerhet. Nu har jag gjort detta! Nästa gång är det jag som följer med flygplanet till planerad destination.

Så - vad gjorde vi istället?
Vi bytte aga mot mö.
Malaga mot Mal.
En stund senare satt vi i bilen på väg. 90 mil avverkade vi igår och landade i Malmö vid femtiden.

Och när allt kommer omkring blev det inte en så dålig avslutning på dagen ändå, 25 våningar upp med ett glas bubbel.


Kommentarer

Populära inlägg