lördag 17 juni 2017

The truth and nothing but the truth


Det sitter långt inne och är, i motsats till vad många säkert tror, långt ifrån en självklarhet att skriva om. Jag skriver ju om det allra innersta. Om skilsmässor, om barndomen som kanske inte alltid var så enkel och om hälsoångesten. Saker som är bearbetade, kanske inte klart, men bearbetade.

Om saker som just nu påverkar, som är lite mindre rosa än vad min devis - #litemerarosa vill göra gällande. Om saker som inte syns på de enstaka uppdateringar jag gör på sociala medier. Om sådana saker läser man ganska sällan här i bloggen.

Det ses som en svaghet man inte ska visa offentligt. Det ska inte chefen eller en eventuell blivande arbetsgivare kunna läsa om när man googlar mitt namn. Men vet du vad. Detta är jag! Just nu är detta jag. En annan dag är det inte alls såhär. Men just nu är detta jag och det är något som alltid kommer att påverka mig. Något man inte ska skämmas för och något som måste belysas.

En nackdel med att ha en mamma som under alla år led av "dåliga nerver", en nackdel med att vara en prestationsprinsessa och en nackdel med att ha levt med den där hälsoångesten i snart tio år är att man är alldeles för medveten om sina ups and downs. Man har egentligen redan receptet eller som kuratorn sa på telefon när jag för ett år sedan för en gångs skull lyssnade på kroppens signaler och tog hjälp:
- Ja men då vet ju du redan hur du jobbar med det där, vi kan bara ta en snabbgenomgång så är du snart på banan igen.

Numera är varje helg, varje ledig stund, ett tillfälle att dra en sån där snabbrepris för mig själv. Lappa och laga hjärtat och känslorna. Andas rätt. Lägga tankarna på ett symboliskt litet löv i en porlande bäck och låta dem försvinna i fjärran. För att sedan känna dem komma tillbaka så att jag kan sända iväg dem igen vid nästa tillfälle till andhämtning.

Det är just när livet känns som allra bäst det händer och det är ett mönster jag känner igen. När allt är på sin plats. Det personliga och det professionella. När livet är snällt mot mig. När det inte finns något att gå en match emot. När jag inte har ett kaos att kämpa mig igen. Det är då brakar ihop.

Och visst kan jag lyssna på kroppen och höra signalerna. Tröttheten som är lamslående men sömnen som inte infinner sig när natten väl är här. Och när jag sedan utmattad somnar och sover tolv timmar oavsett tid på dygnet och utan problem kan somna igen några timmar senare och sova tolv timmar till. När ansiktet fylls av röda prickar trots att jag aldrig haft problem med acne, inte ens som tonåring. När ögoninflammation efter ögoninflammation avlöser varandra. När minnet sviker. När allt för höga ljud ger mig ångest. När jag inte kan se på en film jag inte sett förr för att jag inte orkar ta in något nytt och när bokningarna i kalendern på saker som jag annars älskar ter sig som ett av världens högsta berg som just jag måste bestiga. När jag finner det svårt att se en mening med att gå upp ur sängen med det enda undantaget att mina små hjärtan är här.

Jag har som sagt redan receptet. Jag vet att jag måste "ta tag" i detta. Jag har redan hunnit oroa mig och fundera över de oroliga blickarna, huvudet som läggs på sned eller kommentarer som de att jag måste "rycka upp mig". För jag vet att de kommer. Det ena är inte bättre än det andra. De som ser mig som en svagare människa oavsett om det gäller att de känner att de måste hjälpa till att stötta eller om de anser att jag inte är stark nog.

Men jag vet att starkast av dem alla är jag. Som vågar erkänna. Att det är tufft nu. Att jag faktiskt inte har en aning om varför. Att jag just nu har det alldeles fantastiskt. Jag kan inte skylla på hösten, ett dåligt förhållande eller en alldeles för jävlig arbetsmiljö. Det är som det är och troligen har väl vägen hit bidragit till det.

Nu behöver jag rensa kalendern.
Hitta mig själv, resa mig och gå vidare i det livet som jag älskar mer än något annat.
Och du kan finnas där bredvid mig.
Med en armkrok.
Med en klapp på axeln.
Med ett leende.
Med värme och med massor av glädje - för glädje är det bästa receptet för livet!

1 kommentar:

  1. Johanna@kungshagen.se17 juni 2017 21:36

    Du inspirerar mig. När du formulerar ditt mående och i allt. Du är du. Du klarar även detta, och genom att dela med dig, inspirerar du återigen till styrka. Många soliga kramar från din fd kollega

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...