lördag 28 januari 2017

Rivstart 2017 - resultat vecka 2 & 3


Vecka två låg jag helt sonika i en solstol på Gran Canaria och därför redovisades inget resultat i måndags. Så jag gör ett lite undantag och presenterar de resultat som kommit in hittills och fyller på härmed de resultat som tickar in fram till och med måndag 30 januari.

Deltagare - Mål - Resultat hittills/senaste veckan
Cornelia - 4 kg - 0,6 kg
Anna R - 5 kg - 2,4 kg
Jessica - 3 kg -  3,1 kg
Yvonne -  Tre gympass i veckan, ett litet dagligt hemmapass - Två gympass, fyra hemmapass
Ingeli - 6 kg - 0,8 kg
Kia - 5 kg - 0,9 kg
Sandra N - 4 kg
Heidi A - 4 kg - 0,7 kg
Anna J - Träna på gym två gånger i veckan
Alva - Fyra promenader och tre yogapass i veckan - Fem promenader och tre yogapass
Anna F - 5 kg samt 70 000 steg i veckan och inget godis och fikabröd 9/1-5/2 - 60000 steg vecka 3
Karin M - En daglig yogastund - 1 timme måndag till fredag
Heidi W - 3 kg - 1,3 kg
Nathalie S - 8 kg - 1,1 kg
Kathrin J - Minst 12000 steg/dag samt tre rejält svettiga träningspass i veckan -12000 steg 6 av 7 dagar och 4 träningspass

Fortsätt fyll på med era resultat för vecka 3 så fyller jag på vartefter och så summerar vi på måndag kväll.

söndag 22 januari 2017

Ett livstecken från solen

Jag behöver väl nästan inte säga mer än såhär. Vi har det oförskämt bra och väntas åter till verkligheten om ungefär en vecka ☀️

 

måndag 16 januari 2017

Drive-in till ohälsohetsen


Magsjukan kom på besök i helgen. Två har däckat hittills. Håll nu tummarna att jag klarar mig.

Men nu skulle detta inlägg inte alls handla om magsjuka. Enda anledningen att jag berättade det var att jag skulle förklara hur det kom sig att ni för en liten stund sedan kunde hitta mig i en drive-in-kö på McDonalds. Nog för att El Maco är en av mina stora svagheter och att den är på tillfälligt besök just nu men nej då, jag har inte fallit ur de goda vanorna.

Men sambon som legat däckad och levt på juice och soppa och precis börjat kunna äta fick önska sig precis vad han ville och när en cheeseburgare stod på önskelistan åkte jag.

När jag rullade ut från utfarten till drive-in-kön slog det mig som en blixt från klar himmel hur vansinnigt det är att vi har förenklat det för oss så till den milda grad.
Det tog mig mindre än en och en halv minut att med bil köra fram till en talande pulpet vilken jag gav min beställning, innan jag fortsatte fram några få meter till lucka nummer ett och betalade för att sedan rulla vidare till lucka nummer två och i princip i farten få min beställning i en liten påse.

 Vi ser inte bara till att denna ohälsosamma mat finns lätt tillgänglig i vart och vartannat kvarter och gathörn. Vi ser dessutom till att vi inte behöver röra oss mer än nödvändigt för att få tag i maten. Vi är bra uppfinningsrika i det 21:a århundradet eller vad säger ni?

Rivstart 2017 - resultat vecka 1


Sisådär ja, vecka ett är avklarad och här kommer resultaten som trillat in fram till nu. Alla rapporterar inte varje vecka och vissa har nog inte hunnit rapportera så trillar det in fler resultat så uppdaterar jag.

Deltagare - Mål - Resultat hittills/senaste veckan
Cornelia - 4 kg - 1,7 kg
Anna R - 5 kg - 1,7 kg
Jessica - 3 kg -  1,7 kg
Yvonne -  Tre gympass i veckan, ett litet dagligt hemmapass - Två gympass, fyra hemmapass
Ingeli - 6 kg - 0,6 kg
Kia - 5 kg samt träna på gym två gånger i veckan
Sandra N - 4 kg
Heidi A - 4 kg - 0,7 kg
Anna J - Träna på gym två gånger i veckan
Alva - Fyra promenader och tre yogapass i veckan - Fem promenader och tre yogapass
Anna F - 5 kg samt 70 000 steg i veckan och inget godis och fikabröd 9/1-5/2 - 70424 steg vecka 1
Karin M - En daglig yogastund - 1 timme måndag till fredag
Jenny F - 5 kg
Heidi W - 3 kg
Nathalie S - 8 kg
Kathrin J - Minst 12000 steg/dag samt tre rejält svettiga träningspass i veckan -12000 steg 6 av 7 dagar och 4 träningspass

Jag har funderat lite på resultaten men även målen detta året. Generellt känns det som sansade mål men även sansade resultat vilket jag tror är en nyckel till framgång. Inga jätteras hittills, inget överarbetande.
Mål som inte är mål i kilo har precis nåtts eller nästan inte nåtts. Men det är inte det viktigaste, det viktigaste är att vi skapat nya rutiner och sunda vanor att hålla fast vid resterande sju veckor och sedan hela året.

Riktigt bra jobbat allesammans

lördag 14 januari 2017

Sist på bollen igen (!) och lite barnasinne ändå

Så har det hänt igen. Jag är sådär lite toksist på bollen. Trenden har både hunnit peaka och gå över innan jag idag till sist lärde mig funktionen i Snapchat som kan lägga på lite olika filter och förvränga ansiktet.
Jag fastnade aldrig för alla faceswap-appar och roades inte så mycket av det men när jag idag hittade denna funktion så skrattade jag så jag kiknade åt vissa funktioner, såsom den på bilden här intill.

Kanske har jag ändå lite barnasinne kvar, eller så har jag funnit det på nytt i min livsstilsförändring. Och ja... Jag sitter här och fnittrar fortfarande så fort jag sneglar på bilden.

I övrigt knatar helgen på. Kosten funkar fint men än så länge har det inte blivit så mycket träning som jag önskat. Imorgon planerar jag för långpromenad förutom jobb och städning. Sen är det dags för att på riktigt börja förbereda packningen. Nästa lördag spenderar vi kvällen på Gran Canaria.

torsdag 12 januari 2017

Om bling bling och den egentliga planen


Jag fortsätter på mitt tema - lite mera rosa! Både bokstavligt talat och lite mer bildligt. Det kan handla om en rosa kalender (jajamensan, fortfarande analog), en rosa penna och så lite bling bling på naglarna. Nygjorda för igår.

En annan sak som är lite mera bildligt rosa för mig är att en onsdagskväll i januari dimpa ner i soffan och njuta av Renées brygga.


Nu ska jag njuta av att vara riktigt nära de små några dagar. Men sen ska jag svara grundligt på en fråga jag fick i Rivstartsgruppen på Facebook. Den löd såhär:

Är nyfiken på vad du äter. Du skriver att det inte är någon diet men jag antar att något måste förändras och speciellt när du skriver att det ska bli ett sunt leverne (och antyder då att det inte har varit det hittills). Vad tänker du äta? Om du vill får du gärna dela med dig av det i form av mattips eller veckomatsedel! Känner att jag behöver tips och inspiration!

Håll ut kära frågeställare och övriga undrande. Svaret kommer.

onsdag 11 januari 2017

Om hur jag blev debattör och vann över Trump


För några kvällar sedan hade en bekant till mig på sin Facebooksida delat en debattartikel från Aftonbladet. Det var träningsexperten Terese Alvén som skrev om ämnet att hälsohetsen skadar våra barn. I sak håller jag med henne men jag ville ta frågan vidare ett steg och jag satte mig och skrev ner mina tankar i syfte att publicera dem här på bloggen för er kära läsare. Men så fick jag en ingivelse och skickade in den till Aftonbladet och de ville publicera den så det gjorde idag.

Det är ju inte varje dag man slår Trump om man säger så men idag är det jag skrivit mer läst än det som handlar om honom.

Utan att någonsin ha skrivit en enda debattartikel tidigare, om vi inte räknar de jag plitade ihop på journalistutbildningen, visste jag egentligen inte alls vad som väntade mig och det har varit en spännande dag. Flera vänner och vänners vänner har skrivit värmande och uppskattande ord på Facebook men även andra vinklar på frågan som är viktiga och som jag inte behandlar i texten. Det finns ju så otroligt många nyanser av detta tema att det skulle kunna bli en bok. En bok till bland alla andra böcker skrivna i ämnet.

Min text handlar om att jag tror att det är ohälsohetsen snarare än hälsohetsen som skadar våra barn. Självklart ska vi inte gå runt och visa våra barn att vi är missnöjda med oss själva men är det inte minst lika illa att vi visar att vi är nöjda med en situation och en kropp där man ligger i riskzonen för sjukdomar som gör att man i för tidig ålder lämnar dem ensamma kvar utan föräldrar. Det är vårt eget beteende och vår egen ohälsohets som vi vill dölja för våra barn, det är den vi inte vill att de ska se och ta efter. Men istället för att ta tjuren vid hornen och brottas med det som ligger bakom vårt osunda leverne väljer vi att ta avstånd från den hälsofrämjande inspiration som finns att tillgå och kalla det överdrivet för att släta över vårt eget beteende. I värsta fall skulle vi ju kunna förlora lösgodisskålen vi plockar fram när barnen har gått och lagt sig för att de inte ska se.

Flera har reagerat på mina tankar kring BMI och tycker att det är ett förlegat sätt att  mäta om man är hälsosam eller inte. Och visst är det så att BMI likt vågen i många fall har fått förpassas till garderoben eller skämshörnet på senare år. Utdömda som felaktiga sätt att bedöma hälsa.

Jag tycker nog ändå att man på senare år har just justerat informationen kring BMI utifrån dessa upptäckter, fakta och rön. På 1177.se står följande fakta att läsa om BMI:

BMI-testet passar inte lika bra för kroppsbyggare, äldre, samt barn och ungdomar upp till 18 år. Alla andra kan använda testet oavsett kön och ålder, men allra bäst är att komplettera även med att mäta midjemåttet. BMI säger inte allt om just din vikt och hälsa. Därför är det viktigt att även se till midjemått eller bukomfång. Den som hamnar på ett BMI inom normalviktgränserna kan ändå ha mer fett runt midjan än vad som anses hälsosamt. Den som hamnar inom överviktsgränserna kan ha vikten välfördelad och inte ha så mycket av det skadliga bukfettet.

Självklart måste man se från person till person, från fall till fall. Återigen - nyanserna i ämnet är många. Med erfarenhet från 15 år av ett eget ohälsohetsande och jojo-bantande vill jag ändå framhålla ordet lagom. Är det någon gång vi ska använda det så är det här. Ät inte allt eller inget, ät lagom. Träna inte för mycket eller för lite, träna lagom. Men framför allt - känner du att du själv har ett osunt förhållande till hälsa. Ta reda på rotorsaken, jag lovar att det finns en sådan. Ta hjälp om det behövs. Men börja där. När du är bekväm med den är du redo att ta tag i och förändra din livsstil.

Dagen som debattör gav mersmak, jag känner att jag brinner för ämnet och för de olika infallsvinklar jag får ta del av i kommentarer och meddelanden. Tack för att du läser och tycker till!

Jag var vad jag åt - nu ska jag bli vad jag äter

Minus 9 i pulkabacken igår.
Brrrrr....
Det är nu två veckor sedan jag kom hem från akuten med order om fasta och konstaterandet att mina tarmfickor återigen ställde till problem. Eller om jag ska vara helt ärlig, jag hade sett till att mina tarmfickor återigen ställde till problem. En vecka senare dristade jag mig till att här på bloggen kungöra att det minsann skett en stor förändring. Så, hur går det för mig då när nu både julafton, nyårsafton och en spontanresa till Stockholm med hotellövernattning passerat? Jo, tackar som frågar, det går alldeles förträffligt måste jag säga. 
Jag håller mig fortfarande till mestadels flytande föda och den mat jag äter är snäll för magen. Sakta men säkert börjar jag införa mer fibrer i kosten. Och bäst av allt. Det är inte ens svårt.

Efter vår spontantripp till Stockholm häromdagen roade jag mig med att jämföra hur kostintaget troligen sett ut om allt vore "som vanligt" eller snarare som förr, kontra hur det nu såg ut denna gången. Och det är ingen vacker syn listan på hur det såg ut förr. Ha också i åtanke att resan skedde strax innan den årliga dietstarten som brukar infalla några dagar efter nyårsafton och att det därför troligen inte skulle funnits några hämningar alls.

Dag 1:
Troligen stopp på Burger king på resan upp för en meny, eventuellt en Oreo milkshake till efterrätt.
Ett glas vin i baren på plats på hotellet.
Middag, troligen i form av en ordentlig hamburgare med pommes. Några glas vin till.
Sötsuget sätter in och jag avslutar dagen med en påse lösgodis som får följa med upp till sängbordet.

Dag 2:
Kanske hinner det slinka ner någon överbliven godisbit innan vi är redo för:
Hotellfrukost! Kaffe. Vitt bröd. Äggröra. Prinskorvar. Köttbullar. Kanske en eller två våfflor som ju går att grädda själv på frukosten på Clarion Arlanda. Eller så hade jag lyxat till det med en chokladfylld croissant.
Vi lämnar Arlanda och beger oss mot Mall of Scandinavia. På plats där måste jag ju testa Dunkin' donat. 
Lunch intas kanske efter gårdagens burgare på ett ställe som serverar thai, om vi inte bestämmer oss för en burgare till. 
På väg hem stannar vi och tar en kaffe på en mack. För att känna mig lite piggare kanske det slinker ner en liten godisbit.
Väl hemma i Linköping ekar kylskåpet tomt och vi tar till vår "nödmat" som vi brukar handla när vi varit iväg och inte vill hämta en pizza. Nödmaten består av rostbiff, potatissallad, baguett och brieost. I lite för stora mängder för mitt eget bästa.
Skulle några godisbitar från påsen som köptes kvällen innan, mot förmodan, fortfarande finnas kvar slinker de ner efter maten.

Det är som taget ur ett avsnitt av Du är vad du äter och vet ni, det är inte ens jätteöverdrivet för ett drygt dygn på resande fot. 

Istället såg det denna gången ut såhär, och kom ihåg att jag just nu äter lite mindre och mer flytande än vad jag kommer att göra när magen är helt återställd.

Dag 1: 
En naturdiet-drink med smak av Kaffe latte på vägen upp. Vatten!
Ett glas vin i baren efter några kilometers promenad utanför och på Arlanda.
En halv ceasarsallad, ett glas vin till.

Dag 2:
Hotellfrukost! Yoghurt. En smörgås med Philadelfiaost, lite lite äggröra. Två koppar kaffe.
En naturdiet-drink med smak av jordgubb på väg till Mall of Scandinavia.
En tredjedels portion vegetarisk pasta. Väl hemma gör jag en härlig sallad som vi äter till lax som Andreas grillar.

Ja vad säger ni? Jag är medveten om att jag verkligen ätit extremt fel tidigare. Men jag är inte ensam, det vet jag också efter att sett otaliga säsonger med Du är vad du äter och Biggest looser. Nu hoppas jag att jag inte heller är ensam om att analysera matintaget. Har du verkligen vågat tänka på hur du äter?
Jag läser om felet i att vikthetsa. Helt sant. Men vad är grundproblemet? Jo att det bara finns svart eller vitt, inget mellanläge. Vi äter endra på tok för mycket eller på tok för lite. Vi tränar endra inte alls eller sju dagar i veckan. Vi svenskar som är så bra på lagom. Varför kan vi inte applicera det även på vår hälsa och bli hälsosamma?

tisdag 10 januari 2017

Ta inte ut segern i förskott, eller?


Jag tror att du är ganska bekant med uttrycket. Du har kanske fått höra det eller till och med sagt det, till någon annan eller dig själv.
"Ta nu inte ut segern i förskott".
Orden dök upp i mitt huvud tidigare idag när jag påbörjade det inlägg jag ska publicera här på bloggen den dagen jag har nått mitt mål.
Jajamen, du läste rätt. Jag har REDAN börjat skriva just det inlägget.

Mitt mål är att gå ner 32 kilo. Och jag skulle ljuga om jag sa att kilona inte spelar någon roll, men mer om det i ett annat inlägg. Arbetet att nå dit däremot, den livsstilsförändring som det innebär och kräver att jag gör för att jag ska nå målet, det är det allra viktigaste. Och det är när jag har lyckats med den förändringen och nått mitt mål som jag ska publicera just det där inlägget här på bloggen.

För mig, som älskar de skrivna orden och att forma dessa till texter som andra tycker om att ta del av, var det en självklarhet att redan nu påbörja formuleringarna. Men det är inte bara en ynnest att få forma just dess ord. Det är också en del av vägen mot målet.

Men vilken hybris har slagit mig i huvudet? Hur kan jag drista mig till att redan nu vara så säker så att jag skriver på mitt segertal? Ska jag verkligen ta ut segern i förskott?
Självklart ska jag det! Hur ska jag annars nå målet? Om jag inte tror på att jag klarar det hur ska jag då lyckas? Vilken av alla de medaljörer som kliver högst upp på pallen i någon tävling tror du har gått och haft som mål att bli tvåa? Jag kan lova dig att det inte är någon av dem.

Jag säger inget om när jag ska nå målet. Men jag säger att NÄR jag når målet, då är det dessa orden jag vill säga. När jag skriver orden ser jag mig själv vid målet. Jag ser mig själv lyckas med det jag vill och det tror jag är nyckeln till framgång!

Tji fick ödet


Minns ni att jag förra veckan fick avboka min första klipptid på nästan ett år på grund av magsjuka barn? Minns ni att jag bokat en ny klipptid snart igen men vägrade säga när så att inte ödet skulle se till att jag fick avboka igen.
Tada - done!
Ny färg men ändå ganska likt det tidigare. 
Fast nu med en tanke bakom, inte bara utväxten som skapat något oklart.
Nåt med ombre heter det tydligen detta. 
Själv litar jag helt på Lotta.
Och nu finns nästa tid redan bokad i kalendern.
Om jag tänker berätta när - aldrig i livet!

måndag 9 januari 2017

Lite mera rosa 1949 m ö h

Om elva (!!) dagar drar vi till Gran Canaria på semester. Oj så skönt det ska bli. Vädergudarna ser ut att ge bättre och bättre väder allt eftersom dagarna går och jag följer prognosen på yr.no med stor entusiasm.

Men denna resan blir det inte enbart slappande. För en tid sedan halkade jag av en slump in på ett program av Landgång i svtplay. I just det avsnittet besteg programledaren Anne Lundberg Afrikas högsta berg Kilimanjaro och jag satt som trollbunden i 59 minuter. När programmet var slut fanns det ingen tvekan, jag ska också bestiga Kilimanjaro. Sedan dess har jag sett programmet ytterligare två gånger och när jag nu googlade fram länken för att kunna tipsa er så blev jag sugen på att kolla igen, vem vet - jag har inget planerat ikväll.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det krävs noggrann förberedelse för detta, Kilimanjaro är trots allt 5895 meter högt. Men man måste ju börja någonstans. Och den rosa tröja ni ser på bilden ovan som jag shoppade idag och tänker packa med mig i väskan till Gran Canaria ska bäras på min första förberedelsevandring. En av dagarna på semestern ska vi nämligen vandra Camino de la Plata, även kallad Silverleden, upp till Gran Canarias högsta punkt Pico de las Nieves på 1949 meters höjd.

Det ska bli så galet spännande och säkert skitjobbigt - håll nu tummarna för bra väder och fin utsikt från toppen!

Skönheten i allt



Utan affischer på stora reklampelare eller trailers på bästa prime-time och i en av biografens minsta salonger såg jag för några dagar sedan en film som jag utan tvekan kategoriserar som en av de absolut bästa filmerna jag någonsin sett. Collateral beauty eller som den heter på svenska, Skönheten i allt. Med toppskådisar som Will Smith, Edward Norton, Keira Knightley, Kate Winslet och Helen Mirren som alla gör fantastiska rolltolkningar och ett manus som känns nytt men också med en djupare mening bakom. Att i det som kan kännas oöverkomligt svårt eller jobbigt se bortom det och se skönheten som finns i allt. Mitt råd till dig, se den! Du gör det inte oberörd.

söndag 8 januari 2017

Rivstart 2017 - deltagarlistan


Då är det äntligen dags för den officiella starten av Rivstart 2017, den 9 januari kör vi igång!
För nionde gången samlas ett gäng kämpar och tillsammans ska vi ändra vår livsstil och skaffa nya vanor att rivstarta 2017 med. Skillnaden detta året hoppas jag blir att vi fortsätter även efter de åtta veckorna som den egentliga rivstarten håller igång. Vi gör detta tillsammans genom att jag publicerar denna typ av inlägg här på bloggen och genom att ni som deltar taggar de inlägg ni gör på Facebook eller Instagram med #corneliasrivstart. Men vi gör det också genom den låsta grupp på Facebook som du som deltagare kan gå med i.

En annan av förändringarna detta året är att vi följer upp inte bara viktminskning utan även andra mätbara mål som du som deltagare sätter upp för dessa åtta första veckorna. Exempel på den typen av mål ser ni nedan i deltagarlistan. Och självklart är det inte för sent att hänga på. Vill du veta mer om Rivstarten kan du klicka dig vidare hit. Vill du hänga på direkt, maila mig ditt mål på corneliasrivstart@gmail.com.

Deltagare - Mål
Cornelia - 4 kg
Anna R - 5 kg
Jessica - 3 kg
Yvonne -  Tre gympass i veckan, ett litet dagligt hemmapass
Ingeli - 6 kg
Kia - 5 kg samt träna på gym två gånger i veckan
Sandra N - 4 kg
Heidi A - 4 kg
Anna J - Träna på gym två gånger i veckan
Alva - Fyra promenader och tre yogapass i veckan
Anna F - 5 kg samt 70 000 steg i veckan och inget godis och fikabröd 9/1-5/2
Karin M - En daglig yogastund
Jenny F - 5 kg
Heidi W - 3 kg
Nathalie S - 8 kg
Kathrin J - Minst 12000 steg/dag samt tre rejält svettiga träningspass i veckan 

Nu kör vi!

lördag 7 januari 2017

Det var 2016 - och pusselbitarna föll på plats

När utmaningarnas år 2015 just blivit 2016 blickade jag framåt med dessa ord här på bloggen:

Nu ser jag fram emot ett 2016 med massor av glädje och kärlek. Jag ser med tillförsikt fram emot det liv jag nu ska forma och leva - med mina vänner, med barnen och med Andreas. 2016 blir det första året av många i resten av livet som ligger framför mig.

Att idag blicka 365 dagar tillbaka i tiden till dagen när jag skrev de där orden är på många sätt som att se på ett liv så fjärran från det jag lever nu som det bara går. Så otroligt mycket har hänt. Pusselbitar har fallit på plats och jag har landat i ett liv och en vardag där jag ser mig själv vilja vara. Livet är ganska fantastiskt ändå och det året som just passerat är inget undantag. Och utan de utmaningar vi ställs inför hade vi inte heller uppskattat det underbara.

Januari
Lite lagom osynligt för allmänheten valde jag tydligen att publicera 2016-års nyårslöfte på Twitter av alla ställen. Inte det sociala medie där jag hänger mest och kanske var just det faktumet taktik från min sida, men det ser ju ut som att det började bra. Hade du frågat mig i december, alltså tolv månader senare, skulle jag nog sagt att det gått mindre bra i längden. Istället tar jag det löftet med mig och kallar det min plan för 2017.


Jag startade 2016 som så många år förr med en Rivstart. Minns jag rätt så trodde jag nog inte på att det skulle bli någon personlig succé detta året heller men det är otroligt härligt att se den energi som det ger alla andra deltagare och bara det gör att det är värt de timmar det tar att sammanställa och ordna med resultaten. På bloggen höll jag skenet och ångan uppe och inhandlade det berömda gymkort som nu såhär i efterhand alltså inte användes en enda gång.

Precis som 2017 så inleddes 2016 med ordentlig kyla. Den sjätte dagen vaknade vi till 16,9 minus och jag och det stora hjärtat begav oss mot Isovalen och skridskoåkning. 2016 blev också en nystart i form av ett mer vanligt "varannan-veckans"-liv. Barnen spenderade mer och mer tid här hos mig och lika fantastiskt som det kändes lika jobbigt var det varje gång att lämna. Jag skildrade känslan i inlägget När Amy Diamond blir Volbeat. Ett år senare är det något lättare men vänjer sig gör man nog aldrig. Man får skapa ett eget sätt att leva det liv som är verkligheten istället för att önska att verkligheten var en annan.

Två små hjärtan på plats hos mig.

I mitten av månaden gav jag er mina tankar om skumpa, kanelbullar och feminism. Och fortsatte sedan med att som troligen sista svensk upptäcka Adele. Januari var en månad med mycket baciller för både stora och små och VAB:en avlöstes av sjukdagar. Mot slutet av månaden hann jag precis med en efterlängtad AW med före detta grannen innan både jag och minstingen däckade i feber och jag mötte februari några grader medicinskt hetare. På bloggen summerade jag i korta ordalag den gångna månaden såhär.


Februari
Så blev det då en riktig VAB-ruari 2016. Månaden började med magsjuka och forstatte exakt likadant. Det var bara offren som skiftade. Tjänstresor, middagar med vänner och AW:s som blev inställda fyller den analoga kalendern och telefonen i sin tur är fylld av bilder på små sjuklingar.


Men vi trotsade också sjukdomsdvalan och hängde i lekparken och gick på bio när tillståndet tillät. Mitt i vintern och på självaste Alla hjärtans dag började så Andreas förbereda för sommaren och fick hjälp av två små assistenter.



Dagen efter röt jag till på skarpen och kanske lyssnade någon. För sen lugnade det ner sig - nästan en hel vecka. När fina Lina istället för att gå på AW med mig fick bädda ner sig även hon tog jag med mig sambon till Pinchos för att fira friskheten som jag såg fram emot. Februari månad innehöll också en resa till Västmanland och nedpackningen av ett helt liv i form av Andreas farfars hus som skulle säljas. Sen hann jag vara hemma och jobba en hel dag innan det var dags för det stora hjärtat att däcka.
Mot slutet av februari gjorde jag ett av mina sista arbetspass i barngruppen på föräldrakooperativet som varit Vics vardagliga hemvist i nästan fem år och hittade lite udda grejer på "lost and found"-hyllan i kapprummet.


Vic stannade sedan hemma hos mig för att kunna gå på kalas medan lillebror och den andra mamman drog till Göteborg. Februari avslutades med en av de mest gillade bilderna på min Instagram, den när B leker kurragömma på sitt alldeles eget sätt.


Och på bloggen sammanfattade jag februari såhär.


Mars
Mars månad började som jag hade hoppats att februari skulle ha blivit, med Pinchosdate med Lina. Och som vanligt kommer hon med big news när vi ses. Sedan fortsatte det med extra lång helg med de små när den andra mamman åkte på tjänsteresa till London.

Den åttonde dagen i månaden satte jag mig i frisörstolen hos Lotta för lite klipp & färg. Det var senaste gången jag gjorde det. Då jag tydligen missade att föreviga resultatet finns det bara en före-bild att delge och det är ingen vacker syn så vi hoppar över den illustrationen. 


En lördag i mitten av mars koordinerade jag och kollegan ett större arbete i Region Östergötlands telefonväxel och gick igång på kablarna i växelrummet.  Och med den äran måste jag säga! Senare samma kväll bevittnade vi Frans vinna hela den svenska tjottaballongen, ja mello alltså.

Vartefter dagarna blev ljusare återkom uteleken och vi drog till och med fram grillen. Dagarna försvann som de brukar göra i mars. Försvann i ett gytter av jobb, timmar med barnen och så lite mer jobb. Jag avslutade mitt uppdrag som kassör i föräldrakooperativet och frigjorde därmed en hel del timmar av mitt liv till att kunna göra annat.

En solig lördag i slutet av mars firade vi världens bästa 40-åring. Min Anna💓


Sedan drog vi till Arboga och firade lite påsk och hämtade hem Andreas lilla pluttbil. Och sen avslutade jag mars med att inte må riktigt bra. På bloggen summerade jag mars på detta sätt.


April
Jag brukar säga att det är när allt faller på plats och man mår som allra bäst som det rasar. Lite så var det också i början av april. Rutiner, relationer och känslor började hamna på rätt platser i tillvaron och för varje dag som gick kändes det lite bättre. Då spårade min hjärna ur. Men inte något ont som inte för något gott med sig. Jag hittade en riktig inspirationskälla på kuppen och summerade det på detta sätt i inlägget, Jag hade dömt henne hårt - jag erkänner

För en gångs skull och för första gången i mitt liv tog jag mina känslor på allvar och vilade. Men - jag bad också om hjälp och fick det. Jag umgicks med stöttande vänner och pratade med de som kan nåt om detta på ett proffessionellt plan och ganska snabbt var jag tillbaka i den vanliga vardagen och kände att det var bra för mig. 

April blev solig och bilderna i telefonen vittnar om milen med Johanna, korvgrillning med kompisar till både stora och små, kalas efter kalas och massor av häng i lekparken.

April är också månaden jag skrev om frugan på köpet på bloggen, åkte till Göteborg på tjänsteresa och blev uppgraderad till sviten med kollegan Eva-Lena, fick lyssna på Renata Chlumska och hamnade i snöstorm i Katrineholm på hemvägen. En bild på det spektaklet kan man se i månadssummeringen på bloggen som du hittar här.


Maj
Sommarvärmen dök upp i samma stund som det stod maj i kalendern. 



Kortärmat, trädgårdslek och till och med spring i vattenspridaren hann vi med veckan som avslutades med Kristi flygare, en tur till Arboga och det som skulle minnas som årets första återfall av divertikuliten. Det återfallet följdes av någon annan åkomma som däckade mig totalt och flera av veckorna i maj känner jag mer för att stryka än komma ihåg.

Under sjukdomsdvalan hanns det ändå med sådan som måste göras som avslutningssamtal på Vics förskola, sommarfest på samma ställe, gympauppvisning och en och annan utflykt till bland annat Valla och Fenomenmagasinet med de små.

Den tjugotredje var jag äntligen tillbaka på jobbet och hann jobba en hel vecka innan det var dags för ledighet som jag in i det längsta var osäker på att jag skulle klara av. Men innan det firade jag och de små hemmets trettioåring med pannkakstårta på sängen.

Tidigt på morgonen den 29:e lyfte vi från Arlanda och landade några timmar senare i paradiset på Rhodos. En semester vi sent ska glömma.


I övrigt summerades maj månad såhär i text och bild här på bloggen.


Juni
På morgonen den första dagen i juni bytte vi ringar utanför vårt lilla hus på Rhodos, till ljudet av havet och med solen som enda vittne. 1/6-16.


Efter det följde en dag när ringarna fortfarande blänkte och inte hade några repor. En dag med solblekt hår och solbrun hud. En dag med en MaiTai och mysigt käk. En dag med lite extra kärlek.

Om semestern, om Rhodos i allmänhet och synnerhet berättade jag mycket ingående i ett helt annat inlägg. Innan jag också berättade mer om det dystra besked jag mottog under resan. Inlägget Just nu kan du inte nå det önskade numret är det mest lästa inlägget här på bloggen genom tiderna. Men det är också berättelsen om en av de mest omvälvande händelserna i mitt liv. En händelse som fick ett lyckligt slut men som vände upp och ner på hela min värld.

Vi kom hem till sommarvärme och rev av både bad, kvällsjobb, AW, middag med goda vänner, stora och avgörande händelser på jobbet, avsked av världens bästa förskola och en tillökning innan vi skickade iväg barnen, J och mormor M till en vecka på Sardinien.

Här hemma stod AW med Lina på schemat och visst kom hon med stora omvälvande nyheter även denna gång. Efteråt skrev hon världens finast inlägg på sin blogg om vår vänskap och sammanfattade det med precis det som är vi - Räkmacka, rosé och djupa samtal. Dagen efter mötte jag upp Benita för nästa AW som blev både senare och blötare än vad jag kanske från början trott och sen var det dags att ladda om för midsommar som spenderades på hemmaplan med svärmor på besök och med en stol som gick sönder. Mer om det, om de första dagarna på semestern och juni månad berättades det om i bilder när jag summerade juni här på bloggen.


Juli
Den mesta sommarmånaden var här och barnen var åter på svensk mark och här hos oss.
Underbara bilder flyger förbi när jag bläddrar igenom telefonens album inför att denna sammanfattning skrivs. Vattenlekar, bara ben, sol och härligt häng med kompisar. 
En helg i juli fick vi besök av Andreas syster med familj och då passade vi på att bli turister på hemmaplan och visade både upp Söderköping med Smultronstället och Valla med Gamla Linköping och museum. 

På väg till Söderköping, en av få resor
som gjordes i Pluttbilen i år.

En vecka mitt i juli var det jobb som gällde och jag passade på att boka in AW med min älskade Anna. Inte ett foto blev taget men så hann vi med att prata desto mer medan vi parerade värsta regn- och hagelskurarna i mannaminne under Storans markiser. Medan kronprinsessan firade sin 39:e födelsedag på Öland spenderade jag en egen dag med min egen V, en dag som innehöll både minigolf, picknick, teater i Gamla Linköping och basketövning på kvällskvisten. 


Dagen efter spanade vi in gårdagens firande på SVT play och V fick se sin favoritkunglighet som lite förvånande (om du frågar mig) är kungen. Mitt i juli började jag semester del två och sa hej då till jobbet för ytterligare en månads ledighet.

Jag inledde med frukost och melodikrysset på uteplatsen innan jag åkte tillbaka till jobbet. Men inte för att jobba. Istället besökte jag US i Linköping för att titta till min vän Stina som efter sin förlossning fått hjärtsvikt och inte alls mådde bra. Livet är skört! Jag fick tre fina timmar med Stina och hennes lille Victor. 

Dagen efter var väskorna packade och bilen tankad för roadtrip. Malmö, Karlskrona, Emmaboda och Lessebo besöktes under fem härliga dagar. Resan resulterade i detta inlägg här på bloggen. Och det inlägget ledde i sin tur till en riktig djuptyckning och trip down memory lane som publicerades mot slutet av månaden. Men innan dess hann vi med att smita undan värmen och in på Bamseutställning på Arbetets museum i Norrköping. 

Dagarna som följde spenderades sedan med poolhäng på baksidan varvat med poolhäng på badet i Linghem innan Andreas började jobba igen och jag hade stora planer för mina lediga dagar i ensamhet. Dag ett av dem spenderades delvis på Byggmax bärandes och bubbandes toppdress och jord i mängder. Dag två spenderades under täcket i sängen kollandes på favvofilmen Under Toscanas sol medan regnet och åskan dundrade utanför fönstret. När filmen var slut fick skafferiet sig en riktigt omgång. Ledighet spenderad väl även om det inte blev som det var tänkt. 

Medan den andra mamman drog till hufvudstaden firade jag och barnen vår granne och J:s kusin som fyllde 30 innan vi drog till Himnabadet och spenderade det som skulle visa sig bli årets sista riktigt varma dag med gamla grannar och vänner. Jag knöt här på bloggen ihop säcken juli på följande sätt.


Augusti
När vädret inte var detsamma längre gick jag in och jobbade några strödagar innan jag och Vic satte oss på tåget och begav oss ut på en semestertripp söderut. Lessebo med moster, kusin och syssling och Malmö med Sommarlov var målet för resan och det blev galet mysiga timmar tillsammans med mitt stora hjärta

Innan semestern sedan var definitivt slut tog jag och Andreas en spontantripp till Stockholm, bodde på hotell, fönstershoppade, hittade jordens mysigaste kvarterskrog (Nybrogatan 38) och åt gott på Koh Pangang.

Stockholm kan va bra vackert!

De allra sista lediga dagarna spenderades med de små innan det var dags att riva av barnkalas för den blivande sexåringen. Detta året blev det discotema. Och ska det va så ska det ju va så på temat disco fanns både VIP-lista, dörrvakt, bar och discogolv. Jag och G:s mamma Stina blev placerade i baren. Baren som serverade alkoholfria drinkar vill jag påpeka. När barnen druckit sig sockerstinna på drinkar, dansat sig varma på dansgolvet till dansstopp, skrämts halvt ihjäl när brandlarmet gick och proppat i sig tårta och småkakor i mängder avslutades kalaset med att man fick kasta vattenballonger på den andra mamman medan undertecknad fotograferade och lille B som inte förstod någonting och skulle skydda J grät floder. Barnkalas när det är som bäst!



Så började vardagen. Vårt stora hjärta började förskoleklass och helgen därpå var det dags för den riktiga födelsedagen som spenderades precis så som en 6-åring önskar.

Lagom till att semestern var slut återkom värmen och vi spontanade till en utekväll med besök på både Ledgends, Johannes innergård och Pinchos. Spontant brukar ju bli det bästa och så även denna gång. 

Augustis sista fredag var kropp och knopp ändå i osynk och jag skildrade min sinnesstämning på följande sätt på Instagram.


Det var timmarna innan det vände på så många olika sätt och alldeles bokstavligt talat. Under eftermiddagen fick jag ett samtal som förändrade hela min värld och morgonen efter vaknade jag till nyheten att min älskade systerson som varit borta sedan början av juni var återfunnen och på väg hemåt så sakteliga. Tillsammans med de små spenderade vi sedan lördagen på stadsfesten med allt som hör till. 

Jag var redo för hösten, redo för en vardag, redo för livet och summerade augusti månad såhär.


September
September började soligt och varmt med brillor och blå himmel. För att motverka de kommande höstbaciellerna (med januari och februari fortfarande i färskt minne) blandade vi ihop super-shot i form av citron, ingefära och honung och hällde upp på första bästa tomma flaska. Vilket resulterade i att min kära syster trodde att lillasystern tappat det helt.


Men inte bara det. Det resulterade också i att vi båda däckade i jordens förkylning inte långt efter. Hmpf! 

På jobbet stormade det ordentligt kring ett av hösens större projekt och själv stod jag mitt i stormens öga.

En av de första dagarna i september överraskade vi det stora hjärtat med en ny större cykel. Ett SMS på morgonkvisten från den andra mamman om en annons på Blocket. Ett spontant inköp en stund senare. En skattkarta ritad av undertecknad och en i det närmaste brottslig spaning från bilen ett kvarter bort på när barnet och den andra mamman letade efter hennes present fyllde en lördagsmorgon och gav energi för en hel dag.


Så låg vi då däckade en omgång till medan det ända in i mitten av september kändes som sommarväder. Kvällar med fantastiska solnedgångar förevigades med mobilkameran.


I övrigt fick tangenterna mycket tid i september när skrivlusten återkom och inspirationen flödade. En text i medieflödet satte i gång tankarna kring varför jag skriver här på bloggen och vem jag skriver för. På temat som jag tog upp redan under januari månads summering ovan, att det bästa är att skapa ett eget sätt att leva det liv som är verkligheten istället för att önska att verkligheten var en annan skrev jag sedan ett inlägg om den perfekta söndagen. Ett annat inlägg som det tagit lite längre tid att värka fram och som fått ligga och växa till sig ett tag medan jag satte den sista finishen publicerades den 16:e i månaden. Inspiration till det inlägget fick jag från ett annat inlägg skrivet av Camilla Läckberg och döm om min förvåning när hon på något sätt hittade till mitt inlägg och gav sig till känna på Twitter.


September är också månaden när jag försökte bli Linköpingsbo på riktigt. Jag försökte alltså förstå mig på Winnerbäck. Jag tog hjälp av sanna fans och det gick sådär....
Vi åkte tur och retur Arboga över dan och hälsade på Andreas morfar. Cancern hade nu tagit honom i ett järngrepp och vi tog vara på den lilla tid som var kvar. Detta skulle komma att bli sista gången vi träffade honom.

I kalendern dominerar jobbtimmarna, de brukar göra det i september och detta året blev lite utöver det vanliga med tanke på ovan nämnda storm. Det var därmed ett mycket välkommet avbrott att sluta upp med Anna och Fredrik och ett helt gäng underbara människor i vinkällaren på Cavarossa för att få en liten bild av deras underbara Europaresa sommaren som gick till smaken av några av de viner de testat på vägen. 
Dagen efter kröp vi in i biomörkret och såg återkomsten av Bridget Jones.

Sedan i somras har V en egen mobil som hon naturligtvis får använda under uppsikt av föräldrarna. Det resulterar i att det då och då kommer SMS av följande karaktär och hjärtat hoppar nästan ur kroppen.


Innan september avslutades hann vi med en flytt på jobbet och jag summerade månaden såhär.


Oktober


Oktobers första dag är min älskade vän Linas födelsedag och dagen till ära sammanställde jag ett inlägg om vår vänskap likt det hon skrev till mig i juni. 

Om september var hektisk ur jobbsynpunkt är det inget vad oktober skulle bli. Nämnda projekt gick in i slutfasen och natten mellan den sista oktober och första november skulle det stora avgörandet fällas om vi lyckats eller ej. 

Vi passade på att fly vardagen, drömma oss bort lite och samtidigt ordna lite terapi för den flygrädda och åkte till Arlanda över dan för lite flightspotting.


Lite avkoppling i vardagen fick vi också när Johanna och Noah kom över på lite käk en helt vanlig onsdag. Prat i kvadrat för tjejerna och TV-spel för grabbarna. Senare samma kväll när onsdagen nästan blivit torsdag somnade Andreas morfar stilla in.

Månaden innehöll också tandläkarbesök för våra hjärtan och såhär glad kan jag lova att mamman inte ser ut när hon sitter i samma position.

Oktober månad är också månaden när hon i stolen ovan drar på pyjamasparty kvällen innan vi gör i ordning korvmacks-matsäck och beger oss ut i skogen, eller går över ån efter vatten.


Skrivlusten fanns kvar i oktober och inlägget Två glada hem och ett skilsmässobarn, som också fått vila sig fram till slutresultatet under en ganska lång tid, publicerades den 16:e i månaden och är ett av de inlägg som jag fått många kommentarer kring. Det är inte alltid publikt utan i direkta meddelanden i Messenger eller SMS. Många tackar för orden. För att jag sätter ord på och uppmärksammar det många tänker och känner. Och det är precis därför jag älskar att skriva.

Mitt stora hjärta blev dunderförkyld och tappade rösten och vi fick lite kvalitetstid tillsammans innan vi styrde kosan mot Arboga och ett sista farväl till Karl-Agne.

Sista helgen innan den stora driftsättningen spenderades med de små och tankarna skingrades fint med kompishäng, utflykt och lekparkslek. Oktober summerades på följande sätt.


November
Den stora driftsättningen gick bra och hårt slit lönade sig. Vi var ett litet gäng som firade med god mat och vin på kvällen. Veckan avslutades med ett välbehövligt och avkopplande dygn i Stockholm. Och för att få den totala avkopplingen gör jag gärna på samma sätt som tidigare. Samma hotell, Scandic Park, samma fåtölj i hotellbaren, samma kvarterskrog för drinken innan maten, Nybrogatan 38 och samma restaurang för middag, Koh Pangang. Och sen var jag redo för de resterande månaderna 2016.

Den första snön föll redan i början av november och även om den inte låg kvar så länge så blev i alla fall barnen överlyckliga. I samband med fars dag skrev jag också ett inlägg till pappa, något som jag funderat på många år tidigare men som av någon anledning inte känts rätt då pappa var så långt ifrån digital man kan komma. Nu blev han i alla fall digitaliserad till slut, min käre far.

5:26 en onsdagmorgon i mitten av november vaknade jag av att mitt stora hjärta viskade:
- Mamma, jag vet inte om jag kommer att höra larmet när jag bara har två pluttar på volymen.
Mitt stora hjärta hade satt egen klocka inför överraskningsfödelsedagsfrukost på sängen och var liiite ivrig! Älskade barn! Tillsammans med Andreas fixade hon sedan pannkakstårta och väckte både mig och det lilla hjärtat på min 39:e födelsedag.

Kvällen spenderades förutom med de små med Noah och Johanna och den mer ungdomliga skaran fann varandra för soffhäng.





Två dagar senare fick jag egen tid med Johanna i form av sushi- och vinkväll med efterföljande efterrättsbuffé och som vanligt prat i kvadrat.

Den senare delen av november var fullbokad i kalendern. Innebandy- och gympaträning för stora hjärtat och mystid med den lilla. Och så en kväll då ytterligare en av de mest gillade bilderna på Instagram från året förevigades. Det var kvällen då V efter middagen hade önskemål om att vi alla skulle samlas i soffan för lite gemensam TV-tid allihopa.


På den personliga fronten spenderades en härlig kväll i Norrköping med bästa kollegan Eva-Lena. Vi lyssnade till en otroligt inspirerande föreläsning med Jesper Caron och avslutade kvällen med ett glas vin och räkmacka.

Första adventshelgen var här och vi spenderade lördagen i Finspång med bad och söndagen på hemmaplan med adventspynt och saffransbullebak. När jag lämnat barnen den kvällen och skulle till affären för att handla proviant för kommande vecka började det svida i ena ögat och jag trodde det var sviterna efter ett lite för hårt slag mot ögat jag fick vid nattning av lilla hjärtat kvällen innan. Men det var det inte. Sakta men säkert blev det värre och jag konstaterade snart ögoninflammation på båda ögonen.

I kalendern stod en mycket efterlängtad och tidigare på grund av sjukdom avbokad utbildning i Göteborg samt även en träff med min kära systerson som nu var på hemmaplan sedan en tid tillbaka och inget av ovanstående tänkte jag missa. Efter dialog med 1177 tog jag min ögoninflammation och satte mig på tåget till Götet och avslutade därmed november. På bloggen sammanfattade jag det på detta sätt.


December

De första två dagarna i december, tillika de två sista arbetsdagarna i veckan som började i Göteborg, avverkades i fullt tempo och resulterade i att jag istället, föga förvånande, låg däckad hela helgen. Närvaro på dop för lilla Hilda, Andreas kusindotter, fick ställlas in precis som den utbildning jag skulle ha gått veckan efter i Stockholm. Det andra adventsljuset såg jag genom kökshandduken som jag hade på huvudet när jag försökte kurera bihåleinflammationen med ångbad. Jag var allmänt ynklig kan man säga.

Men mitt i denna dvala som varade drygt en vecka fann jag någon form av uppvaknande. Jag har en teori om vad det var som gjorde att jag plötsligt insåg hur fel jag prioriterat de senaste kanske 15 åren. Jag är inte helt klar med min analys men tids nog kan nog just denna insikt och denna händelse komma att bli ganska avgörande. Jag ber att få återkomma när jag bearbetat detta färdigt.

Ur dvalan gick jag med en nyfunnen insikt om vad jag vill och ska prioritera. Om att livet är mer än ett jobb. Om att jag inte ÄR mitt arbete och om att mina barn, min familj och mina vänner är det jag vill prioritera. Det är det som får mig att må bra och om jag inte mår bra gör jag inte heller ett bra jobb.



Kommande decemberveckor bestod sedan av ett sammelsurium av julklappsfix, sconesbak, lekdater, granklädning, legobygge och luciafirande. Och sedan - mitt i månaden - var det dags att fira vår lilla treåring.

Dagen efter var det dags för SEB:s stora julfest på Pinchos dit jag gick med min Anna och Therese.

Vissa mer utspökade än andra ;-)

Julveckan började som vilken annan vecka som helst med jobb och barnhämtning. Men något kändes inte rätt. Värken i magen kom först som en dov känsla men ökade på vartefter dagarna gick och på onsdagskvällen fick jag ge mig för smärtorna och kalla in den andra mamman för att hämta de små en dag tidigare än beräknat. Själv begav jag mig mot akuten och istället för att träffa Lina för en AW den 22:a låg jag snällt hemma i sängen under täcket och levde på flytande föda. Dagen efter berättade jag med tungt hjärta på bloggen om årets andra återfall av divertiklarna.

Julen spenderades som planerat hemma hos J och barnen tillsammans med mormor M. Mitt i allt det tunga känner jag mig så oerhört tacksam över julen och hur den blev. Ett scenario som jag aldrig någonsin hade vågat drömma om. Med kärlek i varenda cell av kroppen lämnade vi Flöjtgatan strax innan åtta på julaftonskvällen och begav oss mot julfirande två i Västmanland.

Det var inte mycket tuggbart som slank ner i min mage under denna jul och jag konstaterande ganska snabbt att detta inte bara skulle bli en tillfällig korrigering av kosten utan en bestående förändring, helt i enlighet med min nyvunna insikt om livet.

Innan året var slut passerades ytterligare en årsdag. Den tolfte i ordningen och saknaden växer i takt med åren som går. Sandra - min ängel!



December månad summerades redan innan det var slut i bilder här på bloggen. Om Instagram fick säga sitt var det följande nio händelser som var de bästa 2016.


  • Förlovning 1/6 på Rhodos 💗
  • Besök på Sommarlov i Malmö med älskade V
  • Kom vi tittar på TV tillsammans sa Vic... 
  • En magisk himmel som markerade slutet på en oviss period 
  • Min 1000:e IG-bild. Sushi. 
  • Lille B blir 3 år 💙 
  • Min far blev så slutligen förevigad på sociala medier och fick en tanke på Fars dag 
  • Snett och rött en sommarkväll med Borgmästarfjärden i Karlskrona som vy 
  • Och så mitt älskade lilla 💙 som leker kurragömma på sitt alldeles eget sätt

Jag ser fram emot året som ligger framför oss. 2017. Året då jag blir 40. Året då jag ska förändra. Det handlar inte enbart om att gå ner i vikt. Det handlar inte om att behöva köpa en mindre storlek på kläderna eller minska x antal centimeter. Det handlar om det jag så länge har haft som en beskrivning av vad denna bloggen handlar om. Orden står redan där strax under min profilbil uppe i den högra delen av denna blogg och jag har skrivit dem själv utan att leva efter dem. Det handlar om att må bra i en sundare livsstil.

torsdag 5 januari 2017

corneliatoneri.se ger er...


... det genom tiderna absolut minst använda gymkortet!
Ingen återvändo på vad?
Den ekonomiska transaktionen?
För kortet har jag använt för att ta mig in på gymmet och gymma exakt noll (!!!) gånger.
Inte så konstigt att kroppen signalerar stopp.
I år blir det nya val. Annat gym.

Och så är det detta med Rivstart.
Ska vi köra en sådan 2017?
Vilka vill vara med och hur vill ni delta?
Det känns inte som att kilon alltid är grejen längre.
Jag tänkte att vi startar den 9/1 och håller på i åtta veckor som vanligt.
Skriv några rader på mailen corneliasrivstart[at]gmail.com
och berätta vilket mål du vill sätta på dessa åtta veckor
och hur du vill rapportera dina framgångar om det inte är kilon vi går efter.

tisdag 3 januari 2017

Den rosa kräksjukan?

Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget att jag inte ska sia om att jag kommer att sitta i frisörstolen hos Lotta. Jag tror att det kan vara över ett år sedan jag var där sist och när jag så till slut har fått den så kallade ändan ur vagnen och bokat tid som ikväll då vill ödet annorlunda. Tidigt i morse vaknade jag av informationen att mitt stora hjärta drabbats av vinterns eget helvete, eller i alla fall en variant av den. Och för att underlätta för den andra mamman som därmed inte fått mycket sömn den gångna natten och som ska ut och resa imorgon så kom självklart barnen till oss en dag tidigare och klipptiden är ombokad. Tänker dock inte säga till när. Men watch out - det kommer före och efterbilder när det väl är avklarat för att lura ödet lite.

Så hur gör man kräksjukan rosa då? Jo man ser fram emot lite extratid med de små och ignorerar det faktum att det kan vara den lilles tur i natt. Fokuserar på att det troligen är över nu och att vi imorgon får en härlig dag i snön. Tror ni att jag får i dem nån frukost när de ser vad som står och väntar i hallen imorgon bitti?


Men innan dess tänker jag nu efter en mysig kväll sjunka ner i soffan med tidningen som min älskade sambo kom hem till mig med när han kom från affären för en stund sedan. Det är kärlek det!


måndag 2 januari 2017

Lite mera rosa


Det ligger väl lite i tiden att inte avge något nyårslöfte vad jag har förstått. Och inte heller jag avlade något stort löfte vid midnatt årets sista dag. Istället för mål har jag en plan. 2017 ska bli lite mer rosa.

En person som jag tidigare följt via hennes blogg och som jag nu åter hittat fast på Instagram har nyligen varit utomlands. Sedan jag följde henne sist har hon gjort en stor livsstilsförändring, lever hälsosamt och har på köpet såklart tappat en massa kilon vilket inte alls är det viktiga här. Under flera bilder som lades upp under semestern och även på många bilder i övrigt syns hashtagen #sakersomfårmigmåbra och det är lite på det temat som 2017 för mig ska bli #litemerarosa.

Rosa symboliserar för mig glädje. Och glädje det har jag i överflöd och jag har på senare tid också förstått hur viktigt glädje är för mig. Så min plan för 2017 är att fylla livet med lite mera rosa, lite mera glädje. Stort som smått. Och vet ni jag har redan börjat. Jag tjuvstartade till och med den näst sista dagen på 2016 med att bokstavligt talat föra in lite mera rosa i mitt liv i form av den rosa iPhone 7 plus ni ser på bilden ovan. Så länge som jag egentligen har velat ha en rosa iPhone. Men varje gång jag sedan stått där i butiken så har det blivit en svart, eller möjligen en grå. Men inte denna gången. Sen bestämde jag mig också för att gå emot min tidigare åsikt och köpte den större modellen. Själv har jag skrattat lite elakt (förlåt!) åt alla med den större modellen och tyckt att "den borde det ju ingå gymkort till så man orkar bära den". Nu älskar jag min stora rosa telefon, och faktum är att innan denna veckan är slut så inhandlas gymkortet, så det så....

Tvärtemot och inte som alla andra satt vi hemma i mysbyxor i TV-soffan på nyårsafton och spenderade årets sista timmar med Ingvar på Bingolotto och Lasse i Hälsoresan. Vi lyckades med nöd och näppe hålla oss vakna till tolvslaget och kröp tacksamt ner och slöt de blå innan de sista raketerna nått himlavalvet. Istället vaknade vi nyårsdagens morgon utvilade och sugna på lite äventyr och vardagslyx. En timme efter de blå åter var öppnade hade vi packat väska, bokat rum och var på väg till Stockholm och Arlanda för en spontantripp.

På väg... och inte alls så butter som jag ser ut :-)

Ett dygn på Arlanda i en atomsfär vi båda älskar. Frihet i en liten ask. Människor ständigt på språng. På väg mot nya mål och upplevelser. Plan som lyfter och landar. Världen är aldrig så nära och så liten som på en flygplats. På Arlanda strosar vi runt, spanar på människor och plan och bara är. Middag intas på 12:e våningen med utsikt över den längsta av landningsbanorna och igår hade vi turen att den användes för avgående trafik. Och inte bara det, vi hade turen att hamna bordet bredvid en av Andreas stora idoler alla kategorier, Formel1-gurun, Eje Elgh. Härligt att se min sambo inte så lite starstrucked.

Starstrucked med Eje till höger i bild.
Efter god frukost och ytterligare lite spaning på både folk och plan hann vi med en tur till Mall of Scandinavia på vägen hem. Och på tal om att världen är liten. Vem springer jag på där om inte en av mina äldsta bloggvänner Åse. Vi har följt varandras bloggar i snart 10 år. Jag hittade henne då jag började blogga om vikt och hälsa 2007 och sedan dess har båda våra bloggar blivit mer än bara en viktdagbok. Åse har varit med i många av mina Rivstarter och hon har öppet och ärligt på bloggen berättat om tuffa perioder i livet då båda hennes föräldrar hastigt ryckts ifrån henne. Via Rivstarterna har vi även blivit vänner på Facebook och när jag idag ser ett välbekant ansikte skymta förbi är jag inte sen att skicka ett meddelande på Messenger för att höra om jag kan ha sett rätt. Och jajamensan, vi strålade samman för en träff IRL och det var så himla härligt och fantastiskt märkligt att träffa en person jag vet så mycket om och har "känt" så länge men aldrig träffat förr. Tack och lov tyckte hon det var lika kul att ses verkar det som då hon redan har hunnit berätta om det på sin blogg. Ytterligare en lite mer rosa sak. Jag är glad att jag vågade ta chansen till det personliga mötet. Livet är fullt av oförutsedda saker som ger glädje.


Imorgon fortsätter jag enligt plan och spenderar kvällen i frisörstolen hos min kära Lotta på Ahead och sen får jag ha mina små hjärtan hos mig hela två lediga dagar. Och det mina vänner är glädjen i sin allra renaste form.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...