söndag 22 oktober 2017

Om raggsockor, Paolo Roberto och att vara gräsänka


Picture this:
Här sitter jag och bloggar iklädd favorit-strandklänningen, skönaste träningsbyxorna och till det de gosigaste raggsockorna.
För att det var helt enkelt det absolut mest bekväma jag kunde tänka mig och då fick det bli det.

Jag är sedan några timmar tillbaka gräsänka och kommer att vara så fram till fredag strax efter att Idol har börjat. Andreas befinner sig i Stockholm på kurs och dagen till ära har jag fått så mycket gjort att hälften vore nog. Städat hela huset, tvättat all tvätt, handlat mat (i alla fall för några dagar, jag återkommer till det ämnet) tagit långpromenad, lyssnat ikapp Sunshinepodden (senaste avsnittet med Storycoachen rekommenderas varmt), gjort övningarna som kiropraktorn sagt till mig OCH tagit ett kort yoga-pass.

Inte är det väl då konstigt att jag efter en dusch klär mig i det mysigaste jag vet och dukar upp lite choklad och ost, tänder lite ljus och slår mig ner för att blogga lite.

Och Paolo då? Hur kommer han in i bilden?
Jo jag har bytt ut Andreas mot Paolo. Ett av de stora bekymren såväl jag som mina kollegor haft inför denna vecka är just vad jag ska äta. Det har diskuterats ansvars-schema för mina lunchlådor bland kollegorna och sanningen är den att även jag har varit lite orolig. För är det något Andreas har tagit över helt under våra drygt två år tillsammans så är det köket. Lösningen de dagarna jag huserar själv utan barnen blev helt enkelt Paolo och färsk pasta.

Så med kylen fylld av det, ett hus i harmoni, några tända ljus och en kväll fylld av Bingolotto (tack Hjulsbro IK för det!) så säger jag over and out. Nu slår jag upp kalendern och planerar veckan som kommer.

lördag 21 oktober 2017

Jag och mina beroenden

[Inlägget innehåller adlinks]

När jag var liten köpte jag så många plånböcker för min månadspeng att jag inte hade några pengar att stoppa i de där plånböckerna.

Nu för tiden har jag bytt ut plånböckerna mot - anteckningsböcker!!!
Jag kan inte motstå dem. Jag vet med mig att jag troligen kommer att skriva på de fem första bladen innan jag hittar en nya anteckningsbok jag inhandlar och tänker att jag ska använda. Ändå köper jag alltid en till.

För en tid sedan gjorde jag en storrensning och kvar i hyllan finns nu endast tre böcker. Alla med varsin historia.


Den översta, vita med spiralrygg, är mitt eget försök till bulletjournal utan kalenderdel. Kalendern är och förblir en helig historia som återfinns i en helt separat bok. Inspirerad av Isabel Boltenstern och hennes variant shoppade jag loss på Muji i Malmö när vi var där i september. Framsidan som ni ser är vit ska man egentligen göra något snygg med men som den beslutsångest jag har har den hittills inte blivit annat än vit. Boken är i övrigt indelad i olika kategorier så som bucketlist, skrividéer, månadsmål och så vidare. Är möjligen lite missnöjd med färgen jag valde på pennorna som delar in boken i olika delar. Det blev lite mer cerise än rosa som var tanken och därmed kanske jag måste byta ut den vad det lider. Men jag gillar verkligen idén. Vet du inte vad en bulletjournal är kan jag rekommendera att klickar er in på Isabels film här ovan.

Den rosa boken i mitten är den jag har haft längst. Inhandlades utan tvekan för färgen. Är av märket Paperstyle och jag lyckades spilla ett halvt juicepaket över baksidan dag två den var i min ägo. Därefter följde veckor av funderingar kring om jag skulle köpa en ny bok eller försöka se charmen i att den var välanvänd. Sidorna är linjerade och jag har hittills verkligen inte alls kommit på något bra system för hur den ska användas. Synd och skam på något så fint.

Så kommer vi till den tredje och sista. Det stora experimentet. Denna gråa bok från Bookbinders design är en av böckerna som Kristin Kaspersen har designat för dem. Och den är OLINJERAD. Inte så konstigt kanske, men för en ordningsfreak som jag är det nästintill otänkbart. Jag köpte den för att jag gillar Kristin, jag älskar anteckningsböcker och jag gillade citatet på framsidan "Simplify your life". Och jag köpte den som ett litet experiment för mig själv för att se om jag klarar av att inte följa de där välbekanta och trygga linjerna. Behöver jag berätta att det slutade med att jag gjorde egna linjer och rutmönster att följa?!

Nu får de ligga framme en stund så att jag kan beskåda dem och se om jag kan komma på varsitt användningsområde för dem. De är på tok för underbara för att göra sig av med.


fredag 20 oktober 2017

#metoo - på mitt sätt

Klicka på bilden för att förstora.

"Jag vet inte vad du har sett av mig men i vilket fall som helst skall du inte se det som något negativt. Jag vet att du såg när jag stod och onanerade i hallen och det var meningen att du skulle se det eftersom Du gör mig kåt."

I nedersta hyllan i en pärm under flik 19 sitter det - brevet - tillsammans med en polisanmälan och en dom. 
Brevet.
Det du ser på bilden här ovanför där också de citerade raderna är hämtade ifrån. Det som jag hittade innanför dörren i min lägenhet en oktoberdag 1994.

Jag var 16 år och skulle fylla 17. Två månader tidigare hade jag flyttat till Karlskrona. Jag hade flyttat hemifrån ett år tidigare och att nu flytta till en stad sex mil bort för att börja plugga på gymnasieprogrammet jag så hett önskade var ingen stor sak. Lägenheten jag hade hittat låg i utkanten av stan. Det var ett hyreshus med loftgångar. Jag bodde i andra dörren på tredje våningen. En mysig etta med pentry.

Men innan jag fortsätter berättelsen om den 17-åriga Cornelia studsar jag för ett ögonblick tillbaka till nutid. Det händer att jag pratar innan jag tänker. Men ibland känner jag så instinktivt att jag måste tänka ordentligt innan jag väljer att yttra mig. Och när #metoo brakade loss för några dagar behövde tankarna få mogna för att kunna formuleras på rätt sätt.

För mig var det inte självklart att skriva om detta men kanske inte av samma anledning som för många andra. För jag vill verkligen inte med min berättelse hänga ut hela det manliga släktet som skyldiga. Det är viktigt för mig att inte alla män skall känna sig påhoppade. Det är, precis som med mycket annat, en liten klick som förstör för så många andra. Det finns de män, och kvinnor för den delen, som utför gärningar som inte är okej, inte någonstans. Men det finns också så otroligt många varma, omtänksamma män, och kvinnor, som aldrig någonsin skulle kunna utföra dessa gärningar. Det finns män som utsatts för sexuellt ofredande av kvinnor. Och om vi kvinnor inte vågar berätta av rädsla att inte bli trodda borde det vara på exakt samma sätt för en man som ofredats av en kvinna. För mig handlar det inte om vilket kön det är som utför det. Det är gärningen i sig som upprör mig. Det är den jag riktar mitt #metoo emot.


Brevet hade stuckits ner i dörrens brevinkast och landat på dörrmattan och jag såg det nästan inte i dunklet när jag tassade ut för att göra morgonkaffet. Skrivet på maskin, daterat och prydligt underskrivet med både för- och efternamn. Till och med artigt tilltal med stor bokstav i Du. Men med ett budskap en sjuttonårig tjej som växt upp i den ena religiösa församlingen efter den andra knappt kunde förstå, än mindre ta in var riktat mot just mig. Och det han trodde jag hade sett hade jag inte alls uppfattat, till hans förtret möjligen.

Jag bodde i dörr nummer två i loftgången. Han bodde i dörr nummer ett. Jag skulle just fylla sjutton han hade just fyllt tjugofyra. 

Jag tvekade aldrig. Jag polisanmälde. Innan jag flyttade hann jag få ytterligare två budskap. En bild uppsatt i hans pentryfönster som ledde ut mot loftgången och som jag tvingades passera varje gång jag skulle till och från min lägenhet och några dagar senare ett par trosor inkastade på min balkong som låg precis vägg i vägg med hans.

Sju månader senare dömdes han till dagsböter för sexuellt ofredande. 

Karlskrona är inte stort och när Facebook kom många år senare hade jag hunnit glömma händelsen när hans namn en dag dök upp under "Personer du kanske känner" i mitt flöde. Med gemensamma vänner ville de sociala medierna kolla om kanske vi också kände varandra. Jo på sätt och vis. 

Jag har av nyfikenhet tittat på hans profil. Försökt analysera. Till och med funderat på att skriva en rad och fråga. Hur kunde han? Varför? 
Men vid närmare eftertanke behövs det inte. Jag polisanmälde och han fick sin dom. Kanske fick han en läxa och har aldrig gjort om det. Jag hoppas det!

Mitt #metoo vill jag tillägna alla er som inte vågar anmäla eller berätta. Var INTE rädda! Säg ifrån. Slå till. Skrik. Berätta! Du har rätten på din sida! Se detta som min virtuella dunk i ryggen och spark i baken. Tillsammans är vi starka.

lördag 23 september 2017

Familj, familj och familj


Det var nött och välanvänt, hade bruna pärmar, gulnade blad och naggade kanter och det innehöll en skatt. I timmar satt den inte så gamla flickan och vände andäktigt sida efter sida. Svartvita fotografier snett insatta, ibland med vit ram, ibland utan, inte sällan tagna hos fotograf i en studio, det hade säkert kostat en förmögenhet på den tiden. Hon frågade om och om igen och mamman berättade vilka som fanns på bilderna. Mormors kusin Greta, moster Anna, kusin Lisbeth, ingifta farbror Bernt, morfar Axel i unga år och så vidare. Det var familj, fast hon aldrig någonsin hade träffat dem. Familj...

Hon är jag. Den lilla flickan som bläddrade i det gamla fotoalbumet som en gång i tiden tillhört morfar om jag inte missminner mig.
Hon är jag. Den lilla flickan som så innerligt önskade sig en stor familj. En med kusiner och sysslingar nära inpå.
Hon är jag. Den lilla flickan som avundades varje syskonbråk mina klasskompisar uthärdade eller att grannen tre hus bort inte bara var just granne utan kanske också en släkting.

I min barndom bodde vi långt ifrån familjen och som den sladdis jag är var mina kusinbarn eller i vissa fall till och med mina kusinbarnbarn mer jämnåriga med mig än mina kusiner var. Ändå brevväxlade jag flitigt med just mina kusiner och på senare tid har jag fått veta att ett och annat brev finns sparat.

Jag minns att jag frenetiskt räknade in varje människa jag kunde tänka mig i släkten och för mig var det aldrig tal om att mosters man inte var en morbror. Han var lika äkta som de morbröder jag hade blodsband till.

Trettio år senare sitter den där flickan och scrollar igenom denna tidens album med inte fullt så gulnade blad - telefonens fotoapp och Instagrams flöde.

En ny tid och nya människor som jag räknar med i min familjekrets. Människor som betyder mycket för mig. Människor som jag sparar även om familjekonstellationerna ändrats genom åren. Människor som betytt mycket för mig kan inte bara sluta räknas som betydelsefulla. Och jag är tacksam för er alla, tacksam för att jag genom åren fått vara en del av er familj och för att ni nu är en del av mitt liv och det jag räknar som min stora familj.


Som min plastsyster Ann-Britt, dotter till Ulla-Britt som min pappa levde tillsammans med den sista delen av livet. För en tid sedan hittade jag till min stora glädje Ann-Britt på Facebook och fick därmed möjligheten att gratta på femtioårsdagen för några dagar sedan.




Som min före detta svåger och barnens morbror Patrik. Som till Vics stora förtjusning dök upp och tittade på när hon spelade fotbollscup i vår grannstad och hans nya hemstad förra helgen. Kärt återseende och en person som för alltid kommer att finnas med i mitt liv såsom en viktig del i barnens liv.


Såsom min systersons dotter Tuna. En del av min familj genom blodsband. Älskade Tuna, som jag mestadels följer på livets vägar genom våra sociala medier. Du kryssar din egen väg och jag känner så mycket igen mig i dig. Fortsätt följa ditt hjärta. Snart mycket snart gör det lilla livet i din mage mig till gammelfarmors syster.


Såsom denna tjejen. Räknar hon som jag är jag hennes moster. "Ingift" sådan. Andreas underbara systerdotter Alva förevigad på den åttonde födelsedagen häromsistens av min svägerska Jessica. Båda dessa juveler, starka och inspirerande på olika sätt och fantastiska att få lov att ha i familjen.

Tack alla ni kusiner och mostrar, morbröder och syskon till de som varit och är min närmaste familj. Omnämnd eller inte omnämnd ovan gör alla ni som finns och funnits i min familj, mig till världens rikaste. Rikast på människor jag har fått lära känna och som jag räknar som en del i min stora familj.  Några nämnda, ingen glömd.

söndag 10 september 2017

Det börjar ordna upp sig


Kondens på rutan när jag tar sista trappsteget ner och blickar ut över trädgården på morgonen.
Augusti har blivit september.
Sommar har blivit höst.
Solen värmer inte på samma sätt.
Mornarna är kyliga.
Rutinerna är tillbaka.
Ett stort hjärta har börjat första klass.
Ett litet hjärta fyller snart fyra.
På jobbet har vi blivit fler.
Näsan är inte ständigt bara precis ovanför vattenytan.
I november fyller jag 40.
Det börjar ordna upp sig.
Mitt i livet.

lördag 9 september 2017

Ett litet gryn med födelsedag den 15 december

[ I samarbete med rabattkod.club ]


Den femtonde december fyller det lilla grynet till vänster i bild fyra år. Jag repeterar. FYRA år! Vad hände med tiden? Ett annat faktum vi kommer till varje år är att den femtonde december är exakt nio dagar innan julafton och alla med födelsedagsbarn nära julen vet hur det är. Man blir inte bara nästintill ruinerad, man har också svårt att hinna med att inhandla allt. Så, jag har redan börjat. Ännu är det inte bestämt om den första presenten som redan ligger undangömd högt uppe i en garderob utom synhåll för födelsedagsbarnet själv, skall ges vid födelsedag eller jul men det får vi se när det närmar sig. Nästa inköp tänkte jag göra idag. Och eftersom jag inte tänkte lämna soffhörnan och filten idag - samt att det vore tjusigt med någon form av rabatt på inköpet just med tanke på ovan nämnda risk för att ruinera sig, tänkte jag använda mig av denna rabattjänst. Och vips hade vi klickat hem till reducerat pris. Sa jag att jag är smålänning?

lördag 2 september 2017

Älskade Anna - Allt det där som inte hanns med i ett tal på fyra minuter


Hon retar mig ständigt för min analoga kalender och blandar ihop min förtjusning över att lösa Melodikrysset med Ring så spelar vi. Hon har satt mig i en taxi hem när dagens intag av föda inte matchade intaget av mängden vin eller om det var tvärtom. Vi har firat alla hjärtans dag tillsammans. Hon har bäddat ner mig under en filt i sitt uterum och serverat te när livet varit tungt och hon har räddat mig från argsinta småkryp i stugan i Nedralid samtidigt som hon jämförde oss med tanterna i Helt hysteriskt.

Hon är bloggvännen som blev min chef som visade sig vara min tvillingsjäl och en lördag i början av augusti försökte jag på hennes och Fredriks bröllop sammanfatta vår vänskap på de där fyra minuterna som det är kutym att att hålla sig inom i ett bröllopstal. Det var lättare sagt än gjort och det som inte sades då sägs nu, i text och bild.

Historien börjar för tio år sedan, 2007. Hemma vid skrivbordet på sjätte våningen under Malmös takåsar skrev jag de första orden på bloggen som skulle dokumentera min viktresa. Jag hade en tanke om att jag kanske till och med var först på bollen med detta tema, men det skulle visa sig att jag var ute och cyklade rejält. Där i djungeln av bloggare hittade jag en som tilltalade mig lite mer. Hon skrev rasande bra, ärligt, rappt och igenkänningsfaktorn var hög. Och så kom hon från Linköping, en stad jag kände till efter några år som Linköpingsbo. Hon kallade sig Viktdrottningen och efter ett tag förstod jag att det var kopplat till hennes efternamn, Drott. Förnamnet var Anna. Hon jobbade på den stora tidningen här i Linköping, Östgöta Correspondenten, i folkmun kallad Corren och mer specifikt som chef på deras TV-kanal, 24Corren. Vi började följa varandra. Hon hakade så småningom på mina Rivstarter och peppade och motiverade både mig och många andra.

2009 bestämde jag mig för förändring. En gammal barndomsdröm gick i uppfyllelse och jag flyttade från Malmö till Kalmar för att läsa till journalist. Utan att ens ha träffats slängde Anna in en kommentar på bloggen. "Om du är intresserad av praktik är det nog ingen omöjlighet här på 24Corren". Sagt och gjort, när det var dags att söka praktikplats under andra året av utbildningen kontaktade jag Anna och platsen var min. Ungefär i samma veva hade vi också bestämt oss för att packa våra pinaler och flytta tillbaka "hem" till Linköping.

En måndagsmorgon i februari 2011 hördes klackar i spiraltrappan från redaktionen på andra våningen och Anna uppenbarade sig i Correnhusets entré. Som om vi känt varandra i alla år fick jag en kram och ett varmt välkomnande. I bloggen skrev jag den dagen:

Ni har väl inte missat att jag börjat praktiken idag.
Den gör jag hos en av Rivstartsdeltagarna och tillika en bloggskribent jag följt länge
- Anna Drott.
Hittills har hon lärt mig att hitta till kaffeautomaten, hon har visat mig ett fantastiskt system som heter Final cut och en hel massa annat.
Det känns som att jag kommer att trivas här.


Anna är chefen som stod på telefonkataloger för att nå upp och se prompten med texten när hon läste nyheter (se bildbevis ovan). Anna är chefen med en idérikedom som aldrig sinade. Anna är chefen med skrattet som hördes på flera kvarters avstånd men som inte går att beskriva, det måste höras. Anna är chefen som gärna levererade både frågorna och svaren på uppslagen hon skickade iväg sina videoreportrar att göra. Anna är chefen som ledde sin arbetsgrupp med ett skratt och hade vårt fulla förtroende och vår respekt utan undantag.


Chefen på väg ut på uppdrag.
Måste förevigas


Jag skötte mig nog ganska bra för några månader efter praktiken började jag mitt sommarvikariat som sedan övergick i lite av en timanställning och en septembermorgon när jag just kommit tillbaka till redaktionen från ett jobb och inte mådde så bra satt jag vid mitt skrivbord och importerade materialet.

Anna kom förbi. Hon behövde bara en snabb blick för att se att något var på tok. Hon hämtade upp varsin kopp kaffe till oss och så slog vi oss ner i fåtöljerna en bit bort precis utanför studion där vi spelade in.


Hon frågade vad som tyngde mig och jag berättade. Hon frågade mer och jag berättade. Sedan berättade hon och vi rös båda två. På två skilda håll hade vi under alla år levt nästintill identiska liv. Med alltifrån våra sökande mammor, som inte alltid mådde så bra och med speciella idéer som lämnat sina döttrar och jordelivet i allt för ung ålder. Med en barndom som inte varit spikrak. Med religiösa erfarenheter som präglat livet. Kärleken till journalistiken. Rädslan för döden och kampen mot kilona. Och så allt det där som vi behåller för oss själva. Vi talade i munnen på varandra och avslutade varandras meningar och många timmar senare när kaffet för längesedan var uppdrucket hade ett starkt vänskapsband knutits.

Som kollegor jobbade vi sedan vidare. Dök ibland ner i ett djupare samtal men värnade om att ha en relation som chef och medarbetare.

2011 blev 2012 och jag hade sakta men säkert börjat känna att journalistyrket inte var mitt kall. Kärleken till det skrivna ordet och bilden finns kvar men som jag brukar säga, jag är journalist på pappret och kontorsråtta i hjärtat. I februari 2012 avslutade jag min anställning hos Anna och hittade tillbaka till kontorslivet. Men innan dess tog jag, i sann Rivstartsanda, ett av mina uppdrag på största allvar. Uppdraget att uppmärksamma när chefen högg in på en kaka (inför stundande Thailandsemester om jag inte missminner mig). Och uppdraget, det kom från chefen själv.

Och då stod fotoblixtarna som spö i backen.

Påkommen

Och en gång till...

Och så när hon trodde att jag inte såg, då såg någon annan

Med fullbokade kalendrar höll vi kontakten på SMS och sociala medier. Vi stötte på varandra då och då som på Stadsfesten. Och tant Anna fick för alltid en plats i lilla V:s hjärta med hjälp av nåt så enkelt som en Festis. 




Så under sommaren hade jag bestämt mig för att dra ihop en bloggträff i Linköping. Hon är vass på mycket Anna och att fixa tillställningar är en av de där sakerna. Så det slutade med att jag påbörjade planeringen och hon tog över, med den äran. Utan henne hade det inte blivit godiebags till exempel. Sista dagen i augusti det året slöt ett härligt gäng bloggare och icke-bloggare upp för käk och dricka på stan. 

På Riva MED goodiebags

Bloggträffen avslutades med ett "nu måste vi ses snart igen" och denna gången blev det inte bara ord. Denna gången blev det verklighet och vi bokade in en ny träff på Riva snart igen.
Den 27 oktober 2012 tog vi vid där vi slutade sist i fåtöljerna utanför 24Corren-studion och resten är som det brukar heta - historia.

En spegelbild på Riva.

Att inför talet leta igenom fem års mobilbilder i jakt på de förevigade ögonblicken var inte bara en härlig tidsresa, det var en ren vitamininjektion. Som Anna själv säger - woop woop - håll till godo här kommer det. Tidigare visat och ibland av olika anledningar inte visat material. (Bildtexterna är i flera fall klickbara och länkar till tidigare blogginlägg)

November 2012.
På Riva, en klassisk kommentar och lysande toaletthandtag
.

December 2012.
Pepparkaksbak med våra tjejer i Kaga.

Januari 2013.
Utan mobiltäckning försmäktar vi på denna restaurang.
Med Lina och Therese.
På Riva såklart.
Maj 2013.
En spontanare.
På Riva? Absolut
Juli 2013.
Över en kopp kaffe.
I sällskap av mitt stora hjärta och ett penntroll

Senare samma månad. Juli 2013.
Med "the claw" och en
revolutionerande upptäckt.

Oktober 2013.
Riva.
Varför ändra på ett vinnande koncept?
Senare samma månad är vi tillbaka.

Februari 2014.
Ett snabbt glas rött på BK:s innan jag skulle på Mello.

Mars 2014.
På stan. Och ett oplanerat möte.

Mars 2014.
Yellow fellow.
Och en helt omöjligt bakgrund att föreviga Anna framför.
Om man inte älskar kamouflage.

Augusti 2014.
En catch up över en kaffe på Espresso house
med en sovande B i vagnen.

September 2014.
På BK:s.

Laddar inför Näringslivsgalan.

Oktober 2014.
Med liten B hos Anna i Kaga.

November 2014.
På Ekenäs slott och julmarknad efter att Anna kidnappat mig
på min födelsedag.

December 2014.
På Verandan.

December 2014.
Ännu lite mer julpyssel i Kaga.
Victoria glömmer aldrig när kulan gick sönder, Anna.

Januari 2015.
Mitt i varsitt uppbrott.
På BK:s med planer om tungor.

Alla hjärtans dag 2015.
I Kaga.
Med smågodis, mello och brudklänningar.
Lilla Anna och den stora stickningen.

Mars 2015.
Lunchdate på Hälsofreak.
Och Snapchat-kurs.

Också mars 2015.
Och födelsedag.
Den sista på trettio-något.
Och med en uppenbarelse jag sent ska glömma.

April 2015. 
Nedbäddad under den där filten.
I Annas uterum i Kaga.

Maj 2015 och man kan ha turen att hitta Anna på web-TV.
Om man fick för mycket abstinens.

Juni 2015.
I Kaga. På tweetup.
Här med Tirrebirre.

Augusti 2015.
Lunchdate.

Augusti 2015.
Post-semester-AW på Storan.

Mars 2016.
När en bild säger allt.
40 and fabulous!

Juli 2016.
En date på Storan som inte förevigades på bild. 

September 2016.
Vi får dela Anna och Fredriks sommar
i vinupplevelser med vänner.
December 2016.
SEB:s julfest. På Pinchos.
Augusti 2017.
Med nyblivna fru Björk och bubbel i Kaga.

Olika tider i livet ger olika möjligheter till att ses. Både gällande plats och frekvens. Men varje tillfälle har sin egen alldeles speciella plats i mitt hjärta. Och så finns det bilderna från de där tillfällena som har en alldeles särskild plats av en eller annan anledning.

Som dygnet i Nedralid.
Magiskt.
Vi köpte vartenda snacks som fanns i den lilla butiken.
"Vi" badade i Vättern och jagade insekter.
Och så pratade vi och löste världsproblem.
Som den där kvällen på Storan.
När blicken säger mer än ord. 
Som en stund med dessa två.
De som var så ment to be som nu är man och fru.

Älskade Anna. 
Att sammanfatta en vänskap med dig på fyra minuter var inte så lätt. Och det finns inte heller det blogginlägg i världen som kan sammanfatta det helt rättvist. Vänskapen med dig är värd långt mer än vad som kan mätas i någon form av enhet. Att få dela Er dag var en ynnest ända från hjärteroten. Att få ser er två bli Ett är det yttersta beviset på att allt är möjligt och att kärleken övervinner ALLT.






Från botten av mitt hjärta. Stort grattis till er. Love U both ❤
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...