fredag 30 december 2016

Att summera en december - i bilder

När de mesta orden som formas i mitt huvud just nu används för att sammanfatta hela det gångna året ger jag iPhönens album möjlighet att sammanfatta månaden som just passerat i bilder och såhär har det sett ut...
Lagom till helgen däckade jag fullständigt och beskådade
de två ljusen i adventsljusstaken genom kökshandduken jag
hade över huvudet medan jag ångbadade bort min massiva
bihåleinflammation. Med tveksamt resultat.
Ångbadet alltså...
Och så en hejdundrande massa beröm och kärlek till min
sambo som serverar lyxmiddag till sjuklingen. 

Jag piggade på mig lagom till helgen när de små kom.
Medan Vic hängde med kompis stora delen av helgen fixade
jag och B - bland annat i köket. Här lagades bananpannkakor.
Hittade ett tjusigt recept på nätet med bild och allt.
Ni kan väl gissa vilken bild som visar vår variant...

I övrigt bestod helgen av legobygge, blåbärssconesbak
(som blev bra mycket bättre än bananpannkakorna)
granklädning och massor av mys.
December är också månaden
då jag fick besök av Pikachu
på jobbet...
Men framför allt är det ju såklart månaden då vår lilla
guldklimp fyller år. Denna gången tre och eftersom det
mesta redan har sagts här så visualiserar jag kvällens
firande med en bild på Andreas och mormor som med
gemensamma krafter byggde ihop födelsedagsbarnets
Playmobilstall.
Dagen efter var det dags för årets stora tillställning.
SEB:s julfest.
Tillsammans med Anna och Therese intog vi Pinchos
där vi också fångade upp Annas bättre hälft Fredrik.
En lugn helg passerade innan
de små åter var här igen för att
spendera de sista dagarna innan jul.
Den vistelsen avslutades sedan
med orsaken till ovanstående
hälsning som publicerades på
Instagram på självaste julafton
och som jag berättat mer om här.
Efterlängtad date med Lina fick
ställas in och av julmaten slank
inte mer än en potatis ner i min mage
...

På annandagen passerades ytterligare en årsdag.
Den tolfte i ordningen och orden räcker fortfarande inte till
trots att jag försökt några gånger tidigare.

Ännu återstår drygt 24 timmar av ett 2016 som kommer att gå till historien som ganska innehållsrikt, turbulent men till slut ändå ganska fantastiskt. Jag låter december summeras här och nu och sparar de avslutande orden om de sista skälvande minuterna av året som gått till morgondagens eller kanske snarare övermorgondagens års-sammanfattning.

torsdag 29 december 2016

Förändring

Lite drygt en vecka har gått sedan jag fick ett återfall av min divertikulit. Och inte vilken vecka som helst utan julveckan. Torsdagen förra veckan spenderades i sängen och det kändes tungt. Tungt på många olika sätt. Tungt att inte få äta men också tungt att återigen ha hamnat i situationen jag var i och inte ha någon annan att skylla än mig själv. Jag bar hela ansvaret själv och borde ha sett till att det inte hände igen.

Det har den senaste månaden skett stora övergripande förändringar i mitt tankesätt. Det började i samband med att jag låg däckad i dunderförkylning och bihåleinflammation i en veckas tid. Ur den sjukdoms-svackan kom av någon anledning en nyfödd självinsikt som inte på något sätt var okänd för mig. En insikt om att jag behöver omvärdera det jag fokuserar mest på, det som är jag och det som jag prioriterar i livet. Det kan hända att jag får anledning att återkomma mer till det men det jag vill ha sagt är att jag tror att jag är så otroligt väl rustad just nu att göra de förändringar som krävs för att kunna leva ett liv utan problem orsakade av min mage.

Jag känner mig oövervinnelig i min övertygelse att jag klarar detta. Jag har en plan och kanske bäst av allt, den tunga perioden när jag började fasta gick över mycket snabbt. Det var inte ens jobbigt att avstå julmaten, i stället för att önska att jag själv kunde äta av det analyserade jag vad all mat som övriga i sällskapet åt skulle ha gjort för min mage och min hälsa. Att se det utifrån på det sättet har jag aldrig förut gjort och jag tror att det är det som är nyckeln till att jag kommer att klara det denna gången. Tidigare har jag alltid suktat efter att själv få äta "som vanligt" igen. Denna gången ser jag det som att jag aldrig mer kommer att vilja äta så. Jag kommer istället att välja de saker som är bra för mig och som jag tycker om.

2017 - året jag fyller 40 - men inte bara det. Året då mitt liv kommer att förändras till ett hållbart, sunt, aktivt och glädjefyllt liv. Bring it on!

måndag 26 december 2016

Julen 2016 - eller kärlek och värme rakt in i hjärteroten

Julen 2016 - så alldeles alldeles alldeles underbar.
Förmiddagen ägnades åt inköp av ett par sista små klappar i lugn och ro.
Vi packade väskan för att vara redo för en eventuell sen resa mot Västmanland.
När klockan närmade sig två satte vi oss i bilen och förflyttade oss en dryg kilometer till J, barnen och mormor M.
Sedan följde julbord för de allra flesta och en kokt potatis och proteindryck för somliga.


Julbord följdes av soffhäng framför Kalle såklart.
V deklarerade för en tid sedan att hon minsann inte trodde på tomten, det är bara någon som klär ut sig. Jag lirkade lite med henne och fick till slut fram anledningen.
Och den var enkel, förra året skickade hon en önskelista till tomten och han kom med helt andra saker som hon inte alls önskat sig. 
Dags för bot och bättring. Noga noteringar om vad som stod på önskelistan till tomten och en efterlysning på Facebook senare var vår före detta kollega Britt mitt under brinnande Kalle på väg till Ullstämma på cykel iförd full tomtemundering och några minuter i fyra knackade det på uterumsdörren. 



Det tog en stund innan barnen vågade närma sig och jag har en känsla av att V inte visste vad hon skulle tro först. Men några klappar senare fick tomten jordens kram och vinkades av på den vidare färden. Hon var överbevisad.
Efter paketöppning som tog sådan tid att B gav upp innan alla klapparna var öppnade och julklappsspel där Andreas glänste i första rundan men sen gick helt lottlös i slutspelet visade sig en selfiepinne vara julaftonens stora vinst.

När det närmade sig läggdags för de små lämnade vi en lugn och harmonisk julafton i Ullstämma bakom oss och begav oss mot Arboga och jul nummer två. Där var firandet klart, paltkoman låg tung och klapparna var öppnade när vi dök in några minuter över nio på kvällen.
Vi hann se Svensson Svensson och Andreas och Johan hann leka med barnens julklappar innan vi kröp till kojs runt halv två på juldagens tidiga morgon.

Juldagen spenderades sedan med legobygge för stora och små.


Och sen när de små tröttnade... mest för de stora :-)


Efter en lugn juldag med inte många knop gjorda och en något mer social annandagsstart begav vi oss sedan hemåt mot Östergötland innan stormen kom. 
Nu är väskan upp-packad, tvätten sorterad, klapparna insorterade i barnens rum och vi är redo för mellandagar. Stora hjärtat sover gott en trappa upp. Hon fick komma och sova en bonusnatt och njuter till fullo i sina nya Trolls-lakan. Eller som hon själv sa innan hon kröp ner:
- Jag är i en Trollsvärld.

Snart dags att knyta ihop 2016-års säck.

fredag 23 december 2016

Att lära sig en läxa eller tredje gången gillt


För några dagar sedan dök minnena upp i min Timehop-app. Minnena från 19:e våningen på Linköpings universitetsjukhus. Minnena från KAVA och från min första vända med divertikulit d.v.s. inflammerade tarmfickor, den gången även perforerade
Det har gått fem år sedan julen då jag endast åt skinka, kokt potatis och gräddfil från julbordet. Inte trodde väl jag att jag detta året inte ens skulle äta det. 

För några dagar sedan dök det också in ett mail i min inkorg. Ett mail från en för mig helt okänd person. En person som precis varit med om en nästan identisk upplevelse som min egen och som hon liksom jag blivit hemskickad från sjukhuset med allt annat än instruktioner om hur man bör leva efter just en sådan åkomma. Hon hade hittat till min blogg och undrade om jag kunde ge lite råd och självklart kunde jag det. Är det någon gång jag gläds lite extra över min blogg så är det när människor hittar hit och jag på ett eller annat sätt kan hjälpa till med mina ord. Jag skrev ett ganska långt mail tillbaka och innan jag skickade iväg det konstaterade jag högt för min kära sambo att jag minsann kan en hel del om det där nu för tiden och att det vore bra om jag tänkte lite mer på det i min vardag. 

Hade jag kunnat se 48 timmar in i framtiden så hade jag sett mig själv i ett undersökningsrum på akuten på US här i Linköping. För där var jag åter för ett par kvällar sedan. Utan djupare undersökningar och med min egen kunskap och igenkänning konstaterades att det med största sannolikhet åter är fickorna som spökar men tack och lov visade värdena att det inte var riktigt lika illa som första gången.

Med två återfall under de senaste snart åtta månaderna är det nu dags att ta detta på allvar. Jag vet att det finns de som tvivlar. Tvivlar på att jag ska klara det. En av de som tvivlat är jag själv. Men jag är redo. Nu är det nog. Man har bara ett liv och en kropp och min ska jag ta hand om på allra bästa sätt från och med NU! Jag börjar med 5 dagars fasta - och för att få i mig salt och få tugga bara lite lite lite tuggar jag i mig de vattnigaste delarna av gurkan ni ser på bilden ovan toppat med lite örtsalt. Alla sätt är bra utom dom dåliga.

lördag 17 december 2016

#benji3år


I veckan som gick kalasades det.
Treårsdagen började med en toksovande liten B som väcktes av skönsång av två mammor och en storasyster. Det dröjde inte många sekunder efter att ögonen motsträvigt öppnats innan han satt upp i sängen och storögt spanade in paket och pannkakstårta.

Fortfarande lite nyvaken...
... avhjälps med pannkakstårta.

Eftermiddagen spenderades sedan som på bilden som inleder detta inlägg. Med tårta, riktig denna gången, ännu mer paket, gammelmostrar och mormor, mamma och syster, bästa kompisen och så undertecknad mamma och Andreas. Vi fick fira vår nyblivna lilla treåring med pompa och ståt och när han sedan sussade sött efter en hel dags uppmärksamhet kunde denna mamman tänka tillbaka på den där sekunden när han kom till oss. 22:41 söndagen den 15 december 2013 och de födelsedagar som gått. En tradition jag tänker fortsätta med så länge jag får möjlighet. Att vara tacksam för alla de år som läggs till historien att glädjas åt de årsdagar vi fått rå om varandra. Att fira att just Du vår lilla solstråle nu funnits hos oss i tre hela fantastiska år. 

0, 1, 2 och 3 årsdagen

onsdag 7 december 2016

Att ta det lugnt...



Detta med att vara sjuk och ta det lugnt är INTE MIN GREJ!
Hela helgen sa kroppen ifrån och det fanns inte så mycket att be för. Jag låg där jag låg.
Men så i måndags började det kännas lite bättre. Och då menar jag LITE bättre.
Direkt är jag på tårna.
Jag tog beslutet att stanna hemma från jobbet. Bra där Cornelia.
Men att inte göra någonting, hur gör man det utan att bli galen.
Jag har gett mig själv små projekt dessa dagar för att ändå nyttja det faktum att jag är hemma och kan utföra sysslor jag annars inte hinner med när jag är på jobbet. 
Kanske inte min smartaste idé men det är ju så vansinnigt svårt att ta det lugnt.
Halsontet vill inte ge med sig och bihåleinflammationen håller huvudvärken i ett stadigt grepp.
Dags för undertecknad att vila lite tror jag.
Ska försöka i alla fall.

måndag 5 december 2016

Jag ger er: Det bästa sen Peter Stormare

Magnus Carlsson (alltså han från Weeping willows ingen annan)!
Visste ni om att han bidragit med det bästa sen Peter Stormare?
Hur går det ihop tänker du - jo jag ska förklara.

Så mycket bättre-säsongen är över. Den riktiga säsongen om jag får kalla det så. Och tvärtemot Markus Larsson på Aftonbladet, som jag väl i och för sig aldrig brukar hålla med, så tycker jag att denna säsongen är en av de allra allra bästa. Inte bara för tolkningarna utan också för de medverkandes personligheter. De flesta har ju faktiskt "kommit ut" som riktigt humoristiska personer. För mig personligen är det en som sticker ut lite extra och det är då Magnus Carlsson som på sitt alldeles eget sätt och som det verkar helt ovetandes om det själv, är en riktig komiker. 

Ta dig två minuter och se på detta underbara klipp från när Magnus på Little Jinders dag besöker spåkvinnan Yolanda - den tredje.



Helt underbart. Men hur hänger detta ihop med Peter Stormare? Jo. För några år sedan var Peter med i SVT-produktionen Stjärnorna på slottet. Personligen hade jag väldigt liten relation till Peter Stormare. Han brukar inte spela i den typen av filmer eller serier som jag ser på. Men döm om min förvåning när även han kommer ut som en riktig komiker. Detta är ett måste att se om du inte redan gjort det. Peter Stormare berättar helt ödmjukt om hur allting började och hur han på fullaste allvar trodde att han skulle bli rektor på Dramaten. Detta är tolv minuter du inte kommer att ångra.



Ett gott skratt förlänger som bekant livet - hoppas jag kunde bidra med några skratt idag. 

fredag 2 december 2016

Att summera en november...

Tjugonio av trehundrasextiofem återstår och det har blivit dags att summera den elfte av de tolv. Det som tog sin början med en kort sammanfattning av januari fortsatte sedan månad för månad under det gångna 2016 och när jag inom dryga fyra veckor ska summera inte bara december utan även hela året blir det en utmaning att berätta något om det som inte redan sagts. Det har blivit en tradition att titta tillbaka och i ord och bild sammanfatta. I år får jag försöka mig på ett annat sätt att göra det på.

Men utan att nu gå händelserna i förväg har jag en november att sammanfatta.


Månaden började med en kritisk driftsättning som vi fått tveksamma förutsättningar att lyckas med. Men är det inte just i dessa lägen som det går som allra allra bäst. Då man ger allt för att lyckas och visa att ingenting är omöjligt. Med hårt slit och otroligt stöd från så otroligt många lyckades vi med bravur och firade med god mat och lite vin och med ett nytt paraply som kan beskådas ovan.

Firandet fortsatte med (nästan) ledig fredag och en tur till Stockholm för lite avkoppling. Konceptet är enkelt. Övernattning på Scandic Park, lunch på Vapiano, slapp i favoritfåtöljen på hotellet, drink på Nybrogatan 38 och käk på Koh Phangan. 

På Nybrogatan 38 - favorithakens favorithak.

Veckan som följde innebar en massa härliga dagar med de små och avslutades med den första snön
redan i början av november. I mitten av november infaller den årliga födelsedagen för undertecknad. Detta året den sista som trettio-någonting. Jag kan inte säga att jag har någon fyrtioårskris eller att jag tycker det ska bli jobbigt att fylla fyrtio men när jag gick upp för trappen kvällen innan min dag funderade jag lite på hur det kommer att kännas nästa år vid samma tidpunkt. Jag lovar mig själv att nyttja mitt 40:e år och leva fullt ut på alla sätt. Jag har redan börjat. 

Födelsedagen började med pannkakstårta och paket på sängen tillsammans med Andreas och barnen. Fortsatte med arbetsdag som vanligt och avslutades med besök av Johanna och Noah och present i form av en Stockholmsvistelse i februari toppat med besök på Phantom of the opera på Cirkus. Man tackar!

Två dagar efter födelsedagen var det dags för lite egotid med ovan nämnda Johanna. Sushi, vin, ostbågar och kladdkaka stod på menyn en helt vanlig fredag. En riktigt slapp helg följde, Vinterstudion och inte många steg från sängen den ena dagen och jobb, motion och pyssel andra dagen. Det kallas balans i livet!

Det kan också kallas lugnet före stormen eller i alla fall slappandet före dagarna som gått i 180. Dagarna då sambon åkte till Stockholm och hon som blev hemma lyxade till det med bubbel och smörgåstårta. Dagarna när hon som lyxade till det flängde iväg på föreläsning i grannstaden följt av konsertbesök för sambon. Som följdes av små hjärtan en hel helg. En hel helg som fylls av badhusbesök, adventspyntande och saffransbullebak.

Undertecknad vaknade sedan första dagen på sista veckan i november med ögoninflammation och tokförkylning. En arbetsdag på distans avslutades med en tågresa till Göteborg.


Månaden avslutades sedan med två mycket inspirerande dagars utbildning men inte bara det utan även med ett kärt återseende. Han som varit saknad. Han som kom tillbaka. Äntligen fick jag krama om honom. Äntligen fick jag bli lite arg. Äntligen fick jag fråga. Äntligen fick jag försöka förstå.

Med ögoninflammation och en älskad systerson!
December är redan påbörjad. Förutom ytterligare en utbildning, denna gången i Stockholm, lillemans treårsdag, julafton, gympauppvisningar, en och annan jobbtimme och välbehövlig catch-up med Lina tänkte jag fundera ut hur tusan jag ska kunna summera 2016 på ett kreativt sätt...

torsdag 1 december 2016

Egenkär, självgod och högmodig


I förra veckan var vi, jag och kollegan Eva-Lena, på en helt fantastisk föreläsning med Jesper Caron i Norrköping. Att leda och lyfta sig själv heter föreläsningen och Jesper kallar sig bland annat humörtränare. Jag har följt honom i perioder på Facebook där han har sidan "Framsteg".

Föreläsningen är två och en halv timme lång och det är mycket man hinner få med sig. Så mycket att man till sist undrar hur mycket man kan komma ihåg.

Det finns framför allt fyra saker jag tar med mig:

Nu och bör-läge och skillnaden däremellan.
Känner ni igen känslan av att ha något som inte känns riktigt bra. Något som ligger och stör. Det känns obekvämt. Det kan vara alltifrån en lite jobbigare arbetsuppgift som ligger och väntar till att det är ruskigt mycket på jobbet eller för den delen privat som du inte vet hur du ska kunna hantera. Det kan ofta störa mig så till den milda grad när det väl händer att det påverkar andra delar av livet som egentligen inte borde bli påverkade. Ofta kan jag i efterhand när uppgiften är avklarad fundera på vad det var som var så farligt. Och varför oroade jag mig så?
Allting handlar om att man är i ett läge - nu - och skulle vilja vara i ett annat läge - bör. Och att det finns ett glapp där emellan. Det är glappet, det oidentifierade som är problemet och ganska ofta är det oidentifierade inte så farligt som man målar upp. Visst låter det självklart. Ändå när man är mitt uppe i det så får det ta allt för stort fokus. Nästa gång lovar jag mig själv att stanna upp och analysera vad det är jag oroar mig för. Kanske kan det hjälpa mig att minska den där obehagskänslan som även påverkar andra delar av livet.

Var egenkär, självgod och högmodig
Vi ska vakna varje morgon och vara egenkära, självgoda och högmodiga. Det kan låta negativt och alldeles galet. Men lyssna på och smaka på orden.
Var egenkär, älska dig själv!
Var självgod. Var god mot dig själv - det är i
nte svårare än så. Lite på samma tema som att vara egenkär. Behandla dig själv med värdighet. Var högmodig. Enligt Jesper borde det inte heta att högmod går före fall. Nej, snarare övermod går före fall. Att vara högmodig är istället motsatsen till att vara lågmodig. Var modig, tro på dig själv och våga!

Mental träning
Det räckte med en enda mening och det slog an ordentligt hos fröken Quick-fix - a.k.a yours truly.
Det kallas mental träning, inte mental testa-en-gång-så-är-det-klart! Ganska självförklarande.

Microvanor
Skaffa dig microvanor. Jag tror att detta kan vara något för mig. Jag är nämligen inte bara fröken Quick-fix utan även fröken Allt eller inget. Det kan handla om att göra något nytt i livet, nytt jobb, studier, flytt eller kanske en livsförändring kring hälsa, träning eller kost. Jag går alltid all-in. Och åtminstone när det gäller träning och hälsa så har ju det inte varit ett framgångskoncept, i alla fall inte i längden. Det går ofta bra ett tag innan jag kör i diket igen. Att skaffa sig microvanor handlar om att analysera och komma fram till små vanor i livet som man kan och är beredd att ändra för resten av livet. Börja i liten skala. Det ska jag börja med nu, på direkten!

Tack för inspirationen Jesper!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...