fredag 16 september 2016

Lite om min mamma, föräldraskap och bonusföräldraskap



Min mamma - en manipulativ, psykiskt mycket instabil person med stora problem att ta hand om sig själv och därmed självklart ett barn, såväl socialt som praktiskt. Det finns saker hon gjorde bra. Hon uppmuntrade ofta min självständighet. Kanske i en tillfällig stund av insikt att hon skulle kunna ha nytta av det själv om jag kunde bli den trygghet för henne som hon aldrig var för mig.

Och så finns det så oändligt mycket saker hon gjorde riktigt riktigt dåligt. Jag kan bara vara tacksam över att jag var kapabel att hantera det, se bakom allt det onaturliga och välja en egen väg i livet. Jag är tacksam att jag på den vägen haft andra förebilder att se upp till. Personer som har gett mig möjlighet att bli den jag är idag. Och därmed möjligheten för mig att tillsammans med barnens andra mamma och våra närmaste kunna ge dem en annan uppväxt än den jag själv hade. Ändå skulle ingen kunna ta mammas plats som just min mamma.

Precis som ingen skulle kunna ta min pappas plats, trots att han oftast för mig var som en "farbror" jag inte riktigt kom inpå livet. En periodare som ena dagen var precis som vilken pappa som helst medan han andra dagen hade supit sig redlös med min kompis mamma som hade exakt samma problem. De sista åren, rättade han till sitt liv, blev nykter och försökte säkert gottgöra det han gjort mindre bra på vägen. På vägen där han supit bort tre äktenskap och en nära kontakten med fyra barn. Ändå är han min största förebild i livet. Min pappa.

Att bli förälder, mamma eller pappa, eller den andra mamman som i mitt fall, är om du frågar mig den ultimata "egotrippen". Inte i någon annan situation får du lika kravlös kärlek eller är lika oumbärlig. Oavsett hur du är som förälder, om du är det någon skulle kalla exemplarisk eller helt olämplig har ett barns förälder för alltid en given plats i barnens liv, den platsen kan aldrig, aldrig ersättas och jag tror inte heller att många har för avsikt att försöka göra det. Vi som fått äran att få den platsen kan bara skatta oss lyckliga och stolta och göra det allra allra yttersta för att förtjäna ens ett litet uns av denna kravlösa kärlek.

Att vara bonusförälder, något man är även om man inte kallar sig det, eller blir kallad det, handlar främst om att komplettera och berika och inte att ersätta. Att vara en extra nära vuxen förebild och stöttepelare för de små. Att vara bonusförälder är inte något som är självklart. Inte för den som blir det och inte för den som man blir det till. Det är inte en roll som är kravlös och självskriven, det är en roll man förtjänar och som man ganska ofta får kämpa sig till.

I mitt flöde på Facebook dök det för en tid sedan upp ett blogginlägg av Camilla Läckberg. Ett inlägg som verkligen är värt att läsa. Ett inlägg jag vill dela med dig. Många kloka tankar kring föräldraskap, partnerskap och bonusföräldraskap med en enda viktig sak i fokus - barnens bästa! Läs och håll till godo!

tisdag 13 september 2016

Min Winnerbäck

I Lukasevangeliget 4:24
(jajamen, det är bibeln jag talar om, äntligen får man lite nytta av den kunskapen)
hittar man följande bevingade ord:
"Ingen är profet i sin egen hemstad"
Han den där Lukas hade inte hört talas om Winnerbäck, det är en sak som är säker.

Den 20 augusti spelade han för en fullsatt Linköpings arena.
(Winnerbäck alltså, inte Lukas!)
Veckan innan konserten, ja veckorna innan konserten, hade stadens gator smyckats som om ett större internationellt evenemang skulle gå av stapeln och överallt pratades det om det.
Facebook-flödet fylldes av mina vänners uppdateringar.
Inför.
Under.
Och efter konserten.

Inflyttade Linköpingsbor var där.
Infödda Linköpingsbor var där.
Utflyttade Linköpingsbor som aldrig kommer hem annars var där.
Själv kunde jag stoltsera med bedriften att ha hört hela en av hans låtar och det en duett med någon annan.

Så.
I min utveckling mot att bli en riktig Linköpingsbo blottade jag mig morgonen efter konserten.
På Facebook bekände jag min brist på Winnerbäck-kunskap.
Berättade att jag ville bli som alla andra, eller i alla fall se om han var nåt för mig.
Jag bad helt enkelt om Winnerbäckfansens bästa låtar.

Bland kommenterarna återfanns några få som var ordentligt skeptiska och tyckte att jag nog kunde låta bli att anstränga mig.
Medan de flesta med själ och hjärta gav mig sina bästa låtar och kanske till och med ett ord om varför just de var så bra.
Vissa återkom flera gånger.
Andra var mer sällsynta.
Jag noterade dem alla.
Och så gjorde jag mig en spellista.




Jag lyssnade och lyssnade och lyssnade lite till.
Jag har tagit en paus och jag har fortsatt lyssna.
Jag har hittat en favorit. Jag kan inte säga varför.
Det är Söndermarken.
Men en sak är klar och jag har verkligen gett det en chans.
Winnerbäck är inte min melodi.
Tack och förlåt alla ni som tipsade.

Min Winnerbäck - om möjligt är det en något långsökt liknelse - är Rasmus Seebach.
Han är inte lika svår.
Kanske lite svår att förstå om man inte är så hemma på det danska språket förstås.
Lite gladare i sinnet men texter som kommer från hjärtat precis som jag tror de gör hos Lasse.
Mina personliga favoriter just nu är:
* I mina ojne
* Ingen kan love dig i morgon
*Du' de dejligste
*Uanset

Håll till godo.

söndag 11 september 2016

Den perfekta söndagen

Badbilder - njae.
Men en bild från mellis efteråt.

För exakt två veckor sedan idag hade jag (och vi) verkligen den perfekta söndagen. Barnen var här och vi vaknade ganska sent för att vara vi efter en lite senare kväll än vanligt på stadsfesten dagen innan. Vi tog det lugnt, kollade lite barnprogram uppkrupna i sängen och åt sedan frukost och planerade dagens begivenheter. När lilla V:s högsta önskan för dagen dissades av undertecknad mamma (nej, man kan inte åka till Leos lekland varje helg) bestämdes istället att aktiviteten på andra plats skulle bli söndagseftermiddagens aktivitet. Sagt och gjort. Vi åkte till simhallen och spenderade några härliga timmar i plurret innan det var dags för de små att åka hem till den andra mamman.



För exakt en vecka sedan hade jag förresten den perfekta söndagen. Efter en lat lördag vaknade jag upp med kroppen full av energi. Började med att skriva en to do-lista med dagens måsten, en kopp kaffe på det och lite frukost senare så satte jag fart. Storstädade hela huset medan Andreas var och veckohandlade. Betade av lite mail och måsten till lunch, och inte vilken lunch som helst - våffel-lunch. Och äter man våfflor en eller max två gånger om året då kan man unna sig favorit-toppingen, vispad grädde och riven Marabou mjölkchoklad. Matade sen tvättmaskinen med mer av tvätten som samlats i korgen, till och med det där som legat där alldeles för länge. När Formel1-loppet blev för trist att till och med blogga till blev gräset klippt. Och medan Andreas svängde ihop middagen tog jag mig en PW i ljuvliga höstfärger. Efter middagen avnjöts sedan Kristallen på TV men också via sociala medier. Två olika Annor. två olika vinklar men båda lika underhållande. En perfekt söndag helt enkelt.



För exakt sex timmar sedan började så världens bästa söndag. Efter veckans krassliga dagar är sömnen i fas och jag vaknade strax efter 6. Smög upp och lät min kära sjukling till sambo sova kvar. Gjorde en kopp kaffe, slog mig ner under en filt i soffan med datorn i högsta hugg. På TV:n avlöste den ena 90-tals-sitcomen den andra innan jag sedan fick sällskap av Ebba med gäster som mindes dagen för 15 år sedan varvat med lite lättsammare ämnen. På resten av dagens schema står - ingenting - om jag inte får ett infall och känner för att göra något speciellt. Världens mest perfekta söndag idag också helt enkelt!

lördag 10 september 2016

Om att skriva och för vem...

Don´t look back av Erik Johansson
Egentligen helt orelaterat till det som skrivs nedan
men ännu en av de magiska illustrationer som inte går
att sluta titta på och som i alla fall får mina tankar att
snurra fritt och inspireras.

Häromdagen trillade jag av en händelse in på en ytligt bekants blogg. Eller rättare sagt en ytligt bekants före detta blogg. Den ytligt bekanta skrev i sitt sista inlägg att hon nu var trött på att dela med sig av sitt liv och dess upp och nedgångar med de som ville läsa men aldrig hörde av sig. Hon valde att fortsätta bloggandet på annan plats och ville man ha tillgång dit fick man maila. Jag mailade inte. Jag har aldrig varit inne på hennes blogg förr och kände inte något behov av att läsa vidare. Men det hon skrev fick mig att börja fundera. Fundera på hur jag själv känner för det jag skriver. Och för vem jag skriver det.

Jag har alltid älskat att skriva. Från den stund jag började forma bokstäverna till ord har jag älskat det. Älskat att skriva påhittade berättelser. Älskat att skriva brev till när och kära och nyvunna bekanta. Älskat att berätta andras historier och det som är viktigt att förtälja. Det blev sedemera, om än under en kort tid mitt yrke och det jag faktiskt är utbildad till - journalist. Jag älskar att formulera ner mina tankar om omvärlden i stort och smått och det har under åren hamnat under kategorin "Betraktelser" här på bloggen. Och jag älskar att skriva ner och dokumentera mitt liv i text och gärna någon bild. För mig själv, för Er som vill titta in och läsa och en gång i tiden för barn och kanske till och med barnbarn. Tänk va häftigt om jag hade kunna surfa in på min mormors mors blogg och läsa om vardagen 1886.

När jag läser inlägg från de första åren jag bloggade, den tiden när det mestadels var en blogg som följde min vardag som viktkämpe, är inläggen av det mer personliga slaget inte så vanliga, på den tiden behövdes det inte. På den tiden var det främst en blogg som riktade sig till dem som på samma sätt som jag försökte sig på en sundare livsstil. Vi läste varandras bloggar och peppade också varandra i kommentarerna men även i andra forum såsom låsta grupper på Facebook. Då var det inte många av mina vänner som läste min blogg eller ens visste att den fanns. Men flera av dem jag följde då finns fortfarande i min bekantskapskrets på olika sätt. Som ytliga bekanta på Facebook, som arbetskamrater (faktiskt hela två stycken, världen är liten), som vänner och som några av mina allra närmaste.

Jag har redan tidigare här i bloggen reflekterat över vad det har gett mig att blogga. Egentligen skulle det inte behöva ge mig något alls tillbaka i form av nya vänner, uppmärksamhet eller glada tillrop, att få utlopp för att göra det bästa jag vet är gott nog och många gånger det som tar mig genom vardagen. Att någon vill läsa är en bonus.

Med åren som gått har bloggen antagit en mer personlig form, ett dokument över mitt liv. Över vardagen och över det allra innersta. I alla fall det av det allra innersta som det lämpar sig att berätta om på detta sätt. Den har blivit ett sätt för mig att berätta om det roliga och det svåra jag gått igenom. Den har gett möjlighet att berätta med mina egna ord om sådant som man annars inte som hastigast spottar ur sig som svaret på den flyktiga frågan om hur man mår i mötet i dörren vid lämning på förskolan, i kassan på ICA eller på släktkalaset vid någon av årets högtidsdagar. Genom att dela med mig av det jag skriver via Facebook kan de som i vanliga fall inte läser bloggar eller min blogg hitta hit och jag vill att de ska hitta hit. Jag vill att DU ska läsa det jag skriver. För att du ska veta varför mitt sinne är lite lättare eller kanske lite tyngre än i vanliga fall när vi ses. För att du ska förfasas över det jag förfasas över eller glädjas och fnissa över det jag just funnit glädje i. För att roas och oroas. Ibland friserar jag vardagen. Nej, nu ljög jag. Jag friserar aldrig något men jag kanske väljer att inte berätta om det alls. Behöver ett ämne friseras platsar det inte här.

Den feedback som i början var en kommentar på ett inlägg från en för mig okänd person blev så småningom en kommentar på en länk jag delat med mig av på min Facebook-profil. Och i takt med att vi inte längre skriver något utan istället visar vårt engagemang med ett hjärta, en gul rund gubbe med ett stort O till mun eller "ögon" liknande > < så är feedbacken istället en klapp på axeln från en kollega eller chefen i korridoren på jobbet.

Så för mig själv och för dig som nu orkat med att ta dig igenom ännu en av mina offentliga funderingar konstaterar jag att jag gärna vill att just du läser detta. Oavsett om du är en av mina närmaste, min chef eller om du hittat hit för första gången och inte har en aning om vem jag är. Och om du inte ger dig till känna, om du inte skriver vare sig en kommentar eller gillar med en emoji eller en tumme så är jag glad att du läser. Jag tycker inte att du snokar i min vardag. Då hade jag ju valt att inte berätta om den. Istället hoppas jag att du kan finna kraft, glädje eller bara en "vän" i mina ord. Mina ord till just Dig.

lördag 3 september 2016

Att summera en augusti


Det blev en alldeles alldeles fantastiskt augustimånad 2016. Månaden det vände på så många olika sätt. Månaden började med Pokémon. Det jag hittills å det bestämdast hade hållit mig ifrån fick jag sätta mig in i när Vic fick egen telefon och började jaga. Innan Malmöresa möttes vi upp i stan och Trädgårdsföreningen med den andra mamman för lite jakt... Frågan är bara vem det var som jagade ;-)


Dagen efter den jakten åkte vi till Malmö för mer jakt och Sommarlov mitt stora hjärta och jag. Härlig timmar men helt utpumpad sov jag tolv timmar när jag kom hem och sen spenderade jag en hel dag i favoritfåtöljen. Sedan drog vi på spontantripp till Stockholm sista semesterveckan och första veckan tillbaka på jobbet fick en grand finale med den stora sexårsdagen. Det har jag ju redan hunnit berätta om. Utöver det som redan berättats bjöd också den första veckan efter semestern på en sista sak. Den sista Onicon. Och sambon har nu varit både snus och låtsas-snusfri i två veckor. Grymt jobbat älskling! Veckan avslutades med den snusfrie på Mörners för en Ceasarsallad. Den bästa i staden.

Sambon är där...
Bakom Pokemon ;-)

Augustivecka nummer fyra inleddes med lite föräldrautbildning (?!) Sol och värme återkom och onsdagen tog vi en spontan-AW som inleddes på Ledgends fortsatte på mysiga Johannes innergård och avslutades med käk och vansinnigt goda drinkar på Pinchos. Dagen efter kom det stora hjärtat hit en dag tidigare än beräknat och sedan låg hela helgen framför oss. Fredagen kändes tung. Kropp och knopp var av någon anledning i uppror. Det var timmarna innan det vände. Timmarna innan den magiska bilden som detta inlägg startar med. Timmarna innan helgen som innehöll följande:

Jag och lilleman hämtar storasyster på skolan.

Innan dagen fortsatte med sommarens sista vattenlek.
Här med telecom-tema.
Härliga timehop påminde om att åren går...
Barnen blir äldre. Men inte mamman...
I övrigt innehöll helgen kompislek och syskonmys.
Och besök på stadsfesten och tivolit. Till det
lite besök på simhallen som inte förevigas i bild.



När barnen lämnats till den andra mamman satte jag mig ner och läste mailet som kommit under söndagen. Mailet som jag visste skulle framkalla tårar och som jag därför valde att läsa när lugnet lagt sig. Mailet från han som varit innehavare till det där numret som jag så innerligt önskat jag kunde nå. Efterlängtade ord. Ett svar så hett önskat. Då spelar inget någon roll. Vem bryr sig om orsaken till att du varit borta när jag vet att jag snart kan få se dig. Vem bryr sig om vad du tänkte när du gav dig av när jag får svar på de bokstäver jag formar till ord och skickar till dig. Älskade Robin. Jag är så innerligt glad att du valde att komma hem igen. Inget annat är viktigt.


Och precis som tankarna gick när allt var nytt och obegripligt.
Precis så känns det nu.
Frågorna får svar när tiden fått ha sin gilla gång.




Nu börjar hösten, och den ska bli den bästa i mannaminne!
NU har jag landat!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...