måndag 24 november 2014

Svältfödd på vardag


När tangenterna slutat knappa i föregående inlägg slog jag igen laptopen, tog med mig resterna av min Oreocheesecake från födelsedagen, kröp ner under täcket och kollade av de sociala medierna. En kvart senare sov jag gott och vaknade sedan till en härligt fullspäckad lördag men också ett fullspäckat kommentarsfält. Och för att göra det klart redan från början så tackar jag för alla tankar och alla vänner som bryr sig om mig. Det värmer!

Måhända var dock nedanstående inlägg inte alls någon form av "confession" från någon som är på väg in i väggen, inte heller ett verk av en dramaqueen (i alla fall om jag får säga det själv)...

Det var tankar som jag är ganska säker på att både du och jag har ganska titt som tätt. Men skriver vi om dem i statusfältet på Facebook? Lägger vi ut en bild från förödelsen på Instagram eller skriver vi om vardagens vedermödor på bloggen? Nej det gör vi inte! Oftast inte jag heller...

Det kan hända att jag får till en lite småfyndig mening på FB som snarare slätar över än erkänner att en skitdag är till ända. Och när livet inte riktigt blir som man tänkt sig så är det nog snarare tyst än väldokumenterat på bloggen.

Vi behöver mer av den varan, vi är helt enkelt för svältfödda på inlägg och uppdateringar om det som kallas vardag. Vi behöver veta att vi inte är ensamma och vi behöver tycka synd om kollegan, grannen eller den gamla klasskompisen när vi själva haft en av de lite bättre dagarna. Vi skickar en stärkande digital kram när vi kan och har utrymme och tar tacksamt emot detsamma när det är vår tur att göra en avbön.

Det är livet mina vänner. Varken mer eller mindre.

fredag 21 november 2014

Du får inte...


Watch out kära läsare, jag kan redan nu varna för ett inlägg, inte alls av karaktären "jag går på rosa moln och livet är fantastiskt". Nä, detta inlägget kommer säkert att kunna tolkas som lite bittert, lite nedstämt, lite otacksamt till och med, eller helt enkelt vansinnigt ärligt från en småbarnsmamma mitt i livet...

Jag har alltså varit på två dagars utbildning i Malmö. Kursen på schemat - Personlig utveckling. En bra kurs, en kurs som framför allt gav mig insikten att jag redan har massor med verktyg, jag ska bara använda dem på rätt sätt och inse att det finns en inbyggd styrka långt där inne. Det är bara dags att ta fram den - igen.

Två dagar av total självrannsakan, övningar och självmedvetenhet. Till det en resa i tiden, så väl tajmad att det inte gick att förstå hur väl tajmat det skulle bli när kursen en gång bokades. Möten med två av de bästa. Helen min fina vän, före detta chef och en av de personer jag har som absolut störst respekt för. En person att inspireras av. Och Bella, även det min före detta chef och en STOR entreprenör och inspiratör.

Relativt tidiga kvällar, långa nätters sömn, långa tågresor, resor i tid och känslor. Och väl hemma förväntas man vara utvilad! Istället vaknar jag kvart i fem, ledbruten efter en natt i egna sängen, av en liten guldklimp som bestämt sig för att inte sova mer.

Och på arbetsplatsen möts jag återigen av de där hindren som när jag försöker återge dem för personerna ovan som inte är insatta, känns lika långt i från både verklighet, vett och sans som de är precis just min vardag och verklighet.

Såååå när frugan tar bussen till stan för AW med innebandygänget, när fredagsmiddagen dukas fram till skrikande och lite småfebriga barn, när fredagsmyset är "avnjutet" och Barnkanalen slutat sina sändningar - när barnen då fortfarande inte behagat somna tar jag fram det är jag är absolut bäst på. Envisheten.

Jag sjunger en liten tapper fyraåring till sömns medan den lille knotten efter hjärtskärande skrik får vila i famnen till den stora somnat. En stund senare somnar han själv och klockan närmar sig nio när jag traskar de sexton trappstegen ner till en nedervåning som ser ut som den varit med om tredje världskriget.

Jag tar ut den torra tvätten ur torktumlaren, rättar till den ihopvikta tvätten som ännu inte kommit till sin rätta plats och hänger upp den blöta tvätten som väntat i maskinen några timmar nu. Så röjer jag undan leksakerna som jag tog fram strax innan fem i morse, plockar ur diskmaskinen och fyller på med middagsdisken innan laxen som av någon konstig anledning hamnade på golvet under båda barnens stolar, plockas upp och hamnar där det ska vara - i papperskorgen. Frugans pluggböcker ordnas i fina högar, posten öppnas och sorteras undan medan Spotifylistan som ger energin för stunden ljuder ur högtalarna.

Det är då jag skulle vilja säga STOP!!! Ge mig bara en liten liten liten stund av paus.
Det kan tyckas märkligt efter ett par dagars "egentid" på annan ort. Men det är inte det.
Så vad är det då, vad är det jag vill?

Jo just då, just där och då vill jag boka en enkel biljett på ett tåg som tar mig så långt norr ut detta landet kan prestera. Där vill jag bara vara. Jag vill vandra och andas. Jag vill vara i stillheten och bara ha en paus. Låta livet löpa på medan jag har pausat. Låta hjärtat visa vägen vidare.

onsdag 19 november 2014

A walk down memory lane

Löven är fortfarande kvar på träden trots att det är mitten av november och mörkret för länge sedan lagt sig. Klockan slår 18 när jag hoppar av på perrongen och jag är glad att det tåg jag kommer med inte går vidare över sundet utan stannar ovan jord så jag får njuta av ankomsten till min gamla hemstad på bästa sätt. Malmö Live tornar upp sig bakom Börshuset och jag får väja för en hybrid mellan spårvagn och buss när jag sneddar över stationsplan bort mot Stortorget. Nytt möter gammalt. Bekant möter okänt. Jag är tillbaka i mitt älskade Malmö!

Jag tar en promenad på bekanta gator. Jag går utan att tänka, fötterna bär mig rätt ändå. Min gamla busshållplats är borta men de gamla vanliga skyltfönstren jag tittat i så många gånger förr är kvar och om bara några veckor står de små julbodarna uppställda som alltid vid denna tiden på året.

Gågatan upp mot Triangeln är i förändring. Men killen i den lilla jourbutiken är kvar. Jag funderar på att gå in och ge mig till känna men ändrar mig. Klockan har passerat sju men jag gör ändå en vild chansning och kollar om Misan är kvar på salongen när jag ändå ska springa inom Hemköp. Och där bakom en halvt nedstängd gallerdörr är hon. Kvar sist av alla som vanligt. En stor kram. En uppdatering på vad som hänt sen sist och ett löfte om att ses snart igen och sen är jag tillbaka på de välkända stråken. Njuter av att handla i den så välkända kvartersbutiken men hanterar inte riktigt de nya självutcheckningskassorna.


Trots det som kan ses på bästa nyhetstid i nationell TV känns det tryggt. Hemma är tryggt. Malmö är hemma. Gustav är öde när jag sneddar tillbaka bort mot hotellet igen. Det känns bra att vara tillbaka om så än bara för några dagar.



tisdag 18 november 2014

Det där med de sociala medierna...

Jag är i Malmö på utbildning. Satte mig på tåget vid tre i eftermiddags och la ut den obligatoriska tågåkarbilden på tidtabellstavlan. En stund senare kom ett meddelande på IG från en gammal kollega jag inte sett på typ hundra år.

Det visar sig att hon sitter på samma tåg i en annan vagn och fem minuter senare har vi strålat samman i Bistrovagnen. Är det inte fantastiskt så säga.

Tack för en trevlig resa Petra!


måndag 17 november 2014

Trettiosju

Så har ännu en födelsedag passerat. En dag när jag blivit ompysslad och uppvaktad av familj och vänner. En bra dag. En bra dag att skildra med en bildbomb.

Min lilla minsta fining.
Uppklädd för mamma på födelsedagen

Efter frukost och paket på sängen skulle jag få en egen stund
för powerwalk. "Får jag följa med" frågade Vic raskt. Och
självklart fick hon det min lilla snäcka. Vyerna från i somras
är nu utbytta mot gråskala och lövfria träd...

9:30 var jag ombedd att befinna mig på hemmaplan igen.
Då kom svärmor och löste lördagens melodikryss med mig.
En tradition som avbrutits någon gång efter barn nummer två
blev till...
Vid elva anslöt Jinns mostrar och kusin Marcus för våffellunch. Ett litet event som inte förevigades av någon anledning. Mycket trevligt och vansinnigt gott var det i alla fall innan...


... det ringde på dörren och denna bruttan kidnappade iväg mig
på julmarknad på Ekenäs slott. Välbehövligt tjejsnack!
 

Fantastiska omgivningar. Slott ligger mig varm om
hjärtat och på Ekenäs har jag inte varit förr.

Väl hemma gick födelsedagen mot sitt slut. Önskemiddagen serverades. Lasagne såklart!
När barnen somnat gott på två röda slog jag mig ner i soffan med en söndagswhiskey och summerade en fantastisk födelsedag. Ena födelsedagen är ej den andra lik och nästa år ser den troligen helt annorlunda ut. Tack till min fru som ordnat en riktig Cornelia-dag. Tack till svärmor som alltid backar upp på alla sätt, inte minst med våra små knottar. Och tack till alla er som kom på våffelkalas.
Och tack Anna, för att du finns och för att du är du!

lördag 15 november 2014

Efter jobbet...


Lägger snart en vecka bakom mig med kvällsaktiviteter av olika slag. Gemensamt för flera av dem är dock att jag kommit hem efter att mina små hjärtan gått och lagt sig.

Två av tre aktiviteter härleds till jobb trots att de utförts efter normal arbetstid. I tisdags deltagande vid arbetsplatsträff för att informera om nya arbetssätt. I torsdags telefoniavbrott för hela landstinget och arbete fram till tolvslaget. Och så i fredags - efterlängtad AW med bästa grannen. Flera timmar slog vi lätt ihjäl på första parkett på BK:s med öl och buffé. Och inte bara det... Tidig födelsedagsdrink bjöd han också på. Jag sa ju att han är bästa grannen. Ben & Jerrys-drink. Jag behöver ju inte säga att den var gudomlig!!!

Efter några timmar på BK spanade vi in Linköping nyaste hak Malt & Humle. Betyg godkänt! Men man måste nog vara riktig ölfantast för att lägga 299 spänn spänn på en flaska. Lokalerna var dock gudomligt mysiga. Vilken tur att en viss Johannes tog tag i detta och förvandlade gamla förråd och omklädningsrum till härliga källarvalv...

Idag fanns det äntligen tid att umgås med mina små liv igen. Underbar ungar. Driver mig till vansinne i ena sekunden och är fantastiska nästa.


Idag har vi letat inspiration till julklappar och även ettårspresenter till lille B och kryssat runt bland några andra Tornby-besökare. Listan fylldes på snabbt, mest till V såklart. Frost, Sofia den första och My little pony-prylar får i alla fall den ena mamman att bli lite lätt nostalgisk. Sen slog vi på stort och unnade oss eftermiddagsmellis med varm choklad och grädde. Mys på högsta nivå! Over and out - mot söndagen!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...