tisdag 29 april 2014

Bråka inte med mig...

Uppladdat för några timmar med nattjobb
Det är bara ett hett tips till min omgivning. Bråka inte med mig idag.

Det händer då och då att vi har ett litet telefoniavbrott på landstinget. Planerat i allra bästa fall.
Det hände igår. Mellan 22-01 närmare bestämt.
Idag ringde klockan 5:40 och jag har suttit i utbildning hela dan.
Fyra timmar sov jag i natt.
Och idag har det konsumerats kaffe.
Därav rådet att inte bråka. Med mig!
Jag är i det närmaste folkilsk och i princip på samma mognadsnivå som barnen.

Kanske lika bra att krypa i säng vid samma tid som barnen också...

söndag 27 april 2014

Jag kan tacka honom





Den här lille godingen kan jag tacka för en hel del av den vardagsmotion jag får just nu. Han är alldeles alldeles underbar och vägrar dagtid att sova om han inte rullar. Helst ska det vara på lite ojämnt underlag. Under vintermånaderna har det funkat fint med all grus och sten som varit utlagd för snö och halka, men nu är det lite för platt. Jag kör vagnen med ena hjulet i gruset på alla oklara tomter här ute i Ullstämma - då somnar han på fläcken. Och vaknar så snart jag stannar! I helgen har det blivit några kilometer. Älskade plutt. Tack för det!






lördag 26 april 2014

En "såndär" lördag


Det var en "såndär" lördag idag...
En lördag när vi inte hade direkt mycket planerat...
En helt vanlig lugn lördag som bara skulle spenderas som den kom...

Det var lördagen när det blonda lilla livet till höger i bilden ovan vaknade 05:30 och ville gå upp. Zzzz!
Då är det tur att de kopplar på charmen - annars hade man aldrig stått ut. Några timmar senare (läs tre) kom herrn i huset (till vänster i bild) upp tillsammans med den andra mamman. Alltid lika härligt att bevittna den totala kärlek som finns mellan de båda små när de ses på morgonen. Jag gissar att det gäller att njuta, det lär väl inte hålla i sig resten av livet.

Efter frukost begav jag mig ut på en liten joggingtur i det vansinnigt härliga vädret. Hann inte mer än hem och in i duschen innan det var dags för lunchförberedelser innan vi skulle en sväng på 25-årskalas hos J´s kusin. Släktträff som vanligt när det vankas födelsedag, själv tog jag även en tur med vagnen för att lille herrn skulle somna och vips blev det lite vardagsmotion till!


Hann sen inte mer än hem och fixa lite middag innan det var dags att bege sig av till Pierre och
Melodifestivalklubbens årliga happening där medlemmarna tittar igenom årets bidrag till Eurovision song contest och röstar. Och det är därifrån jag just kommit hem.

Det har helt enkelt varit en såndär lugn lördag som vi bara har tagit som den kom... Och nu är det snart söndag. Gonatt!

Som jag har längtat...

 
Den 29 januari, med snö och kyla utanför fönstret, en kväll på Aioli - då började vi längta.
Längta efter rosé och räkmacka på Storans uteservering.
I torsdags kväll var det dags.
För tredje året i rad och det har blivit tidigare och tidigare för varje år som gått...
Uteserveringspremiär.
Vi valde inte den varmaste kvällen men det råder ju ett och annat glas vin bot på. 

 
Att det kan finnas så mycket att uppdatera varandra på när det "bara" var en månad sedan vi sågs är ju ganska märkligt. Och att livet skulle se ut som det gör idag hade vi aldrig kunnat ana den där första gången för två år sen. Och hur livet ser ut nästa år och nästa igen vet vi inte heller, men vi siade om det lite. De tankarna passar sig nog bättre någon annanstans än på bloggen tror jag.

 
Inte ens rosé kunde skydda mot kylan efter några timmar och vi avslutade kvällen på Espresso house med kaffe och sött. Innan vi sprang inom mitt jobb för att fiska upp min väska.
 
 
Lina upplevde gamla minnen och satte sig vid skrivbordet jämte mitt. För tio år sen såg vår vardag ut sådär 8-17 måndag till fredag och lite till. En grymt kul och lärorik tid men nej - du är inte utbytt Tobbe, du har ditt skrivbord kvar ;-)
 
Tack för bästa kvällen Lina, mindre än en månad till nästa date och då hoppas vi på liiiiite varmare väder. Vill du läsa om kvällen ur Linas synvinkel föreslår jag att du hoppar vidare hit.

onsdag 23 april 2014

"När livet vänder..."


Året var 2008, datumet april, närmare bestämt den 21:e. För att vara exakt så är det sex år och två dagar sedan just idag. Den dagen kom att förändra mitt liv. Bloggen, som fanns redan då, förtäljer inte så mycket. Inte så mycket mer än att det var kaos och att det var privat. Och mer än så har det inte sagts, inte förrän idag. Idag känner jag mig redo. Idag kan jag berätta.

Under 2007 hade jag, förutom att jobba nästan 200 procent under långa perioder, sagt ett snabbt farväl till min älskade pappa och även tagit avsked av en person som stod J mycket nära och som hon delat stora delar av sitt liv med. Båda två drabbades av cancer. Pappa rycktes bort plötsligt om än i en hög ålder, L rycktes bort efter ett år när sjukdomen eskalerat snabbt, men i en betydligt lägre ålder. Ett halvår innan hon gick bort hade hon och jag suttit i mitt vardagsrum hemma i Malmö och tittat på bröstcancergalan. Jag grät som så många gånger förr till liknande program och tänkte att "det händer andra, men inte oss".

2008 rivstartade jag med GI-diet och snabb viktnedgång kombinerat med ett något mer humant tempo på jobbet. I mars kom de första prickarna, små, röda. I armvecket. På handleden och i knävecket. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Tränade på, minskade i vikt, åt nyttigt, arbetade. Men så en dag i april, den tjugoförsta dagen i april det året, hade jag bestämt mig. Jag måste söka för det där. Jag kanske behövde en kräm eller nåt.

Distriktssköterskan på Vårdcentralen Södervärn såg lite frågande ut. Jag fick följa med en trappa ner till en läkare för en närmare titt. En läkare jag skulle lära känna väl skulle det visa sig. Ni som känner mig vet att jag gärna skämtar, skrattar och skojar om saker och ting. Så även denna gång. Det hindrade ändå inte läkaren, som hette Bengt, från att börja se, vad jag tyckte, ganska bekymrad ut när han tittade närmare på prickarna.
- Men det går väl att bota, undrade jag.
- Jag det får vi hoppas, skojade han.
Men i den sekunden slutade min hjärna skoja. I den sekunden tog hjärnan hans budskap på ett alldeles för stort allvar. Varför vet jag inte än idag. Resten av samtalet och besöket är en enda stor dimma. Det enda jag minns nu och mindes när jag kom tillbaka till kontoret en stund senare var ordet "purpura". Löst taget ur sitt sammanhang var det något som Bengt hade nämnt innan både han och disktriktssköterskan gett mig rådet att vänta några veckor och komma tillbaka om det inte gav med sig. Purpura var inte en diagnos. Men det var det i min värld och det var då jag googlade. Googlade på ordet purpura och fick fram "dödlig blodsjukdom".

Golvet försvann under mina fötter. Jag blev helt tom. Efter en stund kom tårarna. I mängder. Jag minns att jag ringde J och förklarade läget, min tid i livet hade ett slutdatum. Hon rådde mig att ringa tillbaka till vårdcentralen för att försöka få prata med dem igen. Jag gjorde som hon sa, och troligen hörde de att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk, för jag fick komma tillbaka direkt. Jag borde nog inte ha kört bilen dit. Men det gjorde jag.
På plats förklarade Bengt lugnt och sakligt att ordet purpura måste sättas samman med andra latinska namn för att verkligen ge en diagnos och i mitt fall handlade det inte om någon blodsjukdom. Purpura härledde helt enkelt till färgen på utslagen.

Han hade lika gärna kunnat  berätta om de sju underverken världen förärats med, Sveriges grundlag eller vem som vann det senaste formel1-loppet. Jag hade inte kunnat lyssna mindre. Men jag tackade för informationen och gick därifrån - med en dödlig blodsjukdom.

De kommande åren innehöll perioder av sjukskrivningar, jag var utarbetad sas det. Jag testade akupunktur och samtalsterapi. Kognitiv. Jag testade på att jobba deltid och arbetade därmed heltid. Jag hade alla de där mest säkra symptomen. Yrsel, huvudvärk, trötthet. Säkra symptom på utbrändhet. Min egen diagnos var hjärntumör, eller hjärnblödning beroende på dagsformen. Jag åkte på semester. Blev sjuk - på riktigt. Ingen trodde mig. Förkylningen på Kreta gjorde att en trumhinna sprack och började blöda under flygresan hem. Yrseln visste inga gränser. Men ingen trodde mig. Inte förrän jag återigen träffade Bengt. Jag var sjuk. På riktigt, inte dödligt, men sjuk.

När trumhinnan läkt kom dock tumörerna tillbaka, liksom hudcancern och alla andra sjukdomar jag hade. Jag färdades resan mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Vissa dagar var totalt mörker, vissa dagar var helt okej. Vissa runt mig visste inget, och märkte troligen inget heller. Andra visste allt och har varit ett otroligt stöd.

Vartefter åren gick kunde jag få distans till och famför allt kontroll på mina tankar. Jag kände när de var i antågande och kunde hejda dem på vägen. Kunde be om hjälp att hejda dem. Jag kunde intala mig själv att tankarna inte stämde, men helt säker var jag inte. Program som bröstcancergalan har jag inte sett sedan den där hösten 2006. Artiklar i Aftonbladet om hur man tolkar sina potentiella hudcancerfläckar scrollar jag snabbt förbi och filmer eller program som handlar om sjukdom och död har jag aktivt varit tvungen att välja bort. Jag vet att de hade kunnat sätta igång idéer hos mig som fått eget liv. Jag har undvikit all form av sjukdomsinformation som en alkoholist måste undvika alkohol för att inte falla dit igen.

Men så idag - sex år och två dagar efter den där dagen på Vårdcentralen Södervärn och mitt första möte med Bengt, vill någon säga mig något. Under dagen har jag tagit del av beskedet  att en bekant till mig sagt farväl av sina barns far efter en relativt kort tids sjukdom. Jag kände mig oerhört berörd, skrev några ord, men gav inte mig själv någon diagnos. När barnen lagt sig och jag sjönk ner i soffan och började zappa bland kanalerna fastnade jag vid "När livet vänder" på SVT2. Programmet där man porträtterar personer som själva varit med om svåra olyckor som förändrat deras liv, eller personer som mist någon närstående. Jag tittade en stund men kände mig tvungen att zappa vidare. Jag kan ju inte se sånt. Några kanaler bort fastnar jag återigen - på Kunskapskanalen av alla kanaler. I programmet fick man följa en relativt ung man som drabbats av ALS och som förbereder sig för ett alldeles för tidigt avsked av sin fru och sin son. ALS är en sjukdom vi i familjen har smärtsamt nära oss just nu och programmet kändes därför ytterst påtagligt.

Sex år och två dagar senare såg jag idag klart det programmet. Jag var rörd och berörd men det rörde inte mig på samma sätt som det gjort. Efteråt ställde jag inte någon diagnos åt mig själv. Jag känner mig stark och jag vet att jag är frisk. Jag kan bli sjuk vilken dag som helst - på riktigt - men idag är jag frisk! Frisk från sex år i hypokondrins gissel. Så frisk att jag kunnat ta ett steg till idag. Så frisk att jag vet att jag fortfarande måste vara på min vakt för tankar som inte stämmer med verkligheten.

Vill du läsa fler inlägg jag skrivit om hälsoångest? Klicka dig vidare hit

måndag 21 april 2014

Han och jag



Han kluckar av skratt när man kindpussar honom. Han älskar när man sjunger. Inte bara barnsånger, gärna andra, gärna lite lugnare. Då tystnar han, tittar intensivt, formar den lilla lilla munnen till ett o och sjunger liksom med, på sitt sätt. Han har världens underbaraste lilla leende som han bjuder på så fort man ser honom om han inte skulle vara alldeles förfärligt vrålhungrig just då. Det bästa han vet är storasyster och just nu tummen! Han vägrar nämligen nappen. Han sover bäst i vagnen om klockan inte är natt. Han ogillar skarpt liggläge och mammorna börjar därför redan fundera på att byta ut ligg- mot sittvagn. Bäst av allt är att stå - det är då man har den bästa kollen!

Den 18 februari 2011, två dagar innan lilla V:s sexmånadersdag, var champagnen färdigkyld och jag blev mamma för första gången. Den historien är redan berättad.

På onsdag påbörjas den sista delen i att bli B:s mamma. Kvart över tio kommer tanten från socialen hem och sätter förhoppningsvis samma OK i rumpan på mig att bli mamma som tomten sätter på dockan i Kalle på julafton. Faderskapsnedläggning och adoptionsansökan hos tingsrätten är steg i processen som redan är klara. När hembesöket och samtalet är gjort och man (förhoppningsvis) är nöjd med det man sett och ger sitt utlåtande till Tingsrätten att jag får bli mamma till mitt barn återstår "bara" formalian. Några politiker i en nämnd som ska klubba igenom det tanten har sett. Domen. Prövningstiden och BAM - jag kan titulera mig tvåbarnsmor även i juridisk mening.

Älskade lille B - du är värd varje ansträngning, varje brev, varje samtal och varje tår när det känns som mest orättvist. Jag älskar dig till månen och tillbaks.
(Och i hela kalendern, som din storayster hade sagt.)

Familj



Påskhelgen kan hittills sammanfattas i ett enda ord. Familj. Vi har hunnit träffa mängder med familjemedlemmar och jag har inte bidragit med blodsbanden till någon av dem. En av anledningarna att vi flyttade tillbaka hit till Linköping var ju just familjen. J har åtta morbröder och mostrar i stan med tillhörande kusiner och kusinbarn så det finns gott om det. Och bara några mil bort finns släkten på andra sidan också. Min egen familj, den lilla som finns, bor ett antal mil längre bort och är inte samlokaliserade till en enda ort någon av dem.

I fredags hann vi med fika hos en moster där två kusiner till J med respektive och barn var hemma på påskmiddag. Kvällen spenderades med svärmor M och ännu en moster. När barnen lagt sig och frugan spelade kort med mamma och moster la jag mig till rätta i soffan och somnade till Let´s dance och gnabbet om vem som vann sista rundan. Lite familjegnabb kan tydligen få den mest effektive att slappna av och somna.

Detta med en stor familj är inte alltid helt enkelt att vänja sig vid. Jag har jämfört det med att gifta in sig i kungafamiljen för en vanlig dödlig. Kanske överdriver jag något, men skillnaden för mig är gigantisk. Från att ha växt upp med, som jag minns det, mamma, pappa försvann i ganska tidig ålder, till att ha så mycket familj omkring mig att jag inte hinner träffa dem alla om jag så anstränger mig till max. Det är inte alltid lätt för en ensamvarg som vant sig vid lugna helgdagar och högtider att vänja sig vid ståhejet. Ibland drar jag mig undan. Tar en promenad och andas. Lyssnar på mina egna tankar. Missförstå mig rätt nu, det är fantastiskt, men väldigt väldigt annorlunda om man jämför med det jag alltid varit van vid. På påskafton bar det av mot Kisa. Där väntade påskmiddag med J´s pappa, pappas fru och J´s två bröder och elva personer till.

Barnen njuter i fulla drag av jämnåriga och lite äldre som ger all uppmärksamhet de kan till dessa små liv som bara insuper allt och sen är nästintill omöjliga att få i säng. Det var ganska skönt att landa hemma i eftermiddags, slänga upp dörren på vid gavel och låta Vic leka fritt med kompisarna på gatan, sätta igång diskmaskinen och packa upp medan frugan fixade inför kvällens grillning. Allt har en tjusning och när jag nu summerar påsken 2014 i ensamheten när resten av familjen somnat inser jag att den där ensamvargen i mig tar ganska stor plats ändå.

torsdag 17 april 2014

Att känna sig hemma...

 
När jag tidigt i morse tog en promenad genom stan efter att ha lämnat in bilen för att bli påskfin, infann sig plötsligt en känsla jag blev lite förvånad över.
När jag vandrade Storgatan ner kände jag mig plötsligt... hemma!
Kanske var det för alla de minnen bara den gatan bjöd mig på.
Kungsträdgården en bit bort där jag för ett par år sedan jagade Danny och Ulrik Munther i ösregn under Stadsfesten, självklart i tjänsten, vad annars... First hotell där en och annan AW avnjutits i trevlig sällskap. Gränderna i de riktigt gamla delarna av Linköping där historien visar sig i murarnas sneda vinklar och vittnar om när gatan var av grus och hade en annan sträckning.
Och baristan på fiket som ropar från kaffemaskinen medan jag ännu väntar på min tur om jag ska ha stor sojalatte och ta med idag?
 
När jag för snart 11 år sedan satte min fot i Linköping för allra första gången kunde jag inte förmå mig att tro att jag någonsin skulle tycka om staden. 
Två år senare var jag klar, jag trodde det var för alltid.
Pick och pack tog jag med mig tillsammans med frugan - tillbaka till havet, även om det var på en annan kust än den jag kom från.
Aldrig någonsin kunde jag tänka mig att bosätta mig i inlandet igen.
Sedan dess har åren tagit mig från Halmstad till Malmö, från Malmö till Kalmar. Alla tre städer vid vattnet. Innan vi 2011 bestämde oss för att styra kosan tillbaka till Linköping.
Och tre år senare, kände jag mig idag för första gången hemma - på riktigt.


Efter dagens arbetspass inledde jag påskledigheten med att möta upp familjen vid Rosenkällasjön. Jag tog en promenad över stenarna, skyndade på lite extra och fick en stund i ensamhet. Tittade ner på mina fötter som kryssade mellan klippornas djupa skrevor och kände doften av saltvatten. Strandpromenaden ledde mig i tanken till kända vikar med grunt vatten och med en horisont utan land. Men när jag tittar upp ser jag skogen på andra sidan den lilla sjön och det är inte saltvatten som borrar sig in och övertar mitt luktsinne utan röken från elden där någon just grillat.
Hemma blir borta.
Havet blir en sjö.
Och längtan tillbaka gör sig påmind. 


Ändå känner jag mig ganska hemmastadd här i stan.
Vi kom fram till att hemmastadd nog är mera rätt än hemma.
Vi är jag och Lotta, min frisör.
Hon som jag känner från förr.
Från Karlskrona och Karlshamn.
Hemifrån.
Från tiden vid vattnet.
 
Hon som ikväll mellan 19:30 och 22:30 trollade bort två decimeter hår och förberedde burret för en blondare sommar.
Hon som bjöd på två koppar kaffe som gör att jag nu sitter här klarvaken mitt i natten och inte kan sova alls...
Hon som lämnade havet för inlandet för att testa på det.
Hon som aldrig flyttade tillbaka.
Hon som saknar vattnet lika mycket som jag men som också känner sig hemma, eller var det hemmastadd...
Här!

söndag 6 april 2014

Att föreviga en stjärnhimmel


I fredags kväll var det kallt och stjärnklart. Så där gnistrande stjärnklart att ögonen nästan inte kan ta in det. När övriga familjemedlemmar gått och lagt sig tassade jag ut alldeles ensam på baksidan och bara njöt. Av tystnaden, mörkret och stjärnorna.

I denna digitala tidsålder där allt ska publiceras i diverse flöden var min första tanke att ta en bild - lycka till säger jag! Det finns säkert sätt att föreviga den på men jag betvivlar starkt att det går att göra dess riktiga prakt och känsla rättvisa oavsett vilka medel du har att tillgå.

Stjärnhimlen hade inte platsat på Instagram eller Facebook. Den gör sig rättvisa där och då och jag är övertygad om att de som betyder mest som jag skänkte en tanke i just den stunden kunde känna det, även om det inte gjordes odödligt i ett nyhetsflöde.

Stjärnhimlens egen "newsfeed" kommunicerar på ett annat plan, utan ettor och nollor, men med en styrka som bara en stjärnklar natt kan åstadkomma.


fredag 4 april 2014

Mamma...


Vad ska ni kalla er? Det var en av de absolut vanligaste frågorna jag och J fick när vi väntade V. Ja - vad skulle vi kalla oss. Mamma och mamma kanske? Personligen var jag av åsikten att det skulle lösa sig av sig själv. Min bästa väns dotter blev så trött på att folk rättade henne när hon sa mamma till pappa och tvärtom att hon helt enkelt började använda förnamnen istället. I början kallade vi oss mamma J och mamma C för Vic, men när hon själv hade något att säga till om och kunde göra sin röst hörd bestämde hon sig för att kalla J för mamma och mig för Cornelia.

På senare tid har hon börjat kalla mig för mamma. Också.
Det resulterar ibland i att jag relaterar till J och att lilla V får förklara att det faktiskt är mig hon pratar med. Ibland resulterar det i att jag inte svarar alls eftersom jag inte lystrar till benämningen ännu och ännu oftare är det J som svarar.

Vid eftermiddagens stund i lekparken när det bara var hon och jag och ingen annan, ingen chans för missförstånd, tittade hon upp på mig med sina intensiva genomborrande ögon och sa - mamma!
Där och då kändes det på ett alldeles speciellt sätt. Inte trodde jag att ordet skulle kunna betyda så mycket.

Snart är jag mamma till två - på pappret också.
Till krabaten här nedan, som idag fick lära sig allt om selfies. Man måste väl börja i tid!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...