måndag 29 december 2014

En ring på fingret


En hett önskad klapp.
Numera bytt till rätt storlek.
Lyx i vardagen.
Ring från Edblad.
Favoritmärket.
Det är fint det.
Gör till och med lite arbete skojigare.

lördag 27 december 2014

En ny start

Det var en rejäl urladdning att skriva gårdagens inlägg. Minnen som återupplevdes, tankar som trängts undan som levde upp igen och saknaden som fick stor plats tillsammans med gårdagens alla nyhetssändningar och dokumentärer. Själv såg jag Jens Linds dokumentär om just Khao Lak samtidigt som jag skrev de sista raderna i mitt inlägg om Sandra.

Tack till alla som läst och kommenterat här och på FB. Min saknad är stor men det som inte ska glömmas är att Sandra också lämnade efter sig en familj i ofattbar sorg och saknad. En familj som i stort  sett samlad igår på tioårsdagen var på plats i Thailand som flera år tidigare vid denna tiden på året. Alla mina tankar till er alla, ingen nämnd och ingen glömd!

Idag har känts som en ny start. Sovmorgon efter en tung natt och efter en lugn frukost en promenad i vackert vinterlandskap.


Musik i lurarna, planer för 2015 och framtiden. Tankar om en lång vandring som jag hoppas få anledning att återkomma till.  Ikväll har vi varit på kalkonmiddag hos J´s moster med familj. Fortsatt några dagars ledighet och det är dags att börjar förberedelserna för det nya året. Aftonen som firas tillsammans med närmaste grannarna och summeringen av det gångna året som jag just påbörjat.

Och glöm inte att andas!

fredag 26 december 2014

"Tårar från himlen"

Du är så saknad min vän.

Det var september 2003, höstterminen skulle just börja. I D-huset på Linköpings universitet hade jag hittat fram till den sal där uppropet för "Historia 1-20 poäng" skulle äga rum. Jag slog mig ner på golvet som de flesta andra. Några minuter senare öppnades dörren in till korridoren.


- 
Hallå hallå, sa hon som steg in på klingande Halmstad-dialekt.
Jag tittade upp, våra blickar möttes och en livslång vänskap startade även om livslångt inte skulle bli så långt som vi önskade.
Ett drygt år senare skulle Sandra vara en av de svenskar som aldrig mer kom hem – en av dem som inte överlevde tsunamin annandag jul 2004.
När nyheten om flodvågen kablades ut över världen på morgonen den 26 december hade jag just kommit till jobbet. Bara några dagar tidigare hade vi på SMS (i vanlig ordning) diskuterat vem som vann melodifestivalen något av de klassiska åren på 90-talet. Jag satt i bilen på väg till Åmål och du satt på en restaurang i ditt paradis efter en arbetsdag på Fritidsresors Blue village. Kom hit, ta ett flyg, du kan bo hos mig skrev du. Absolut skrev jag. Jag ska kolla på det.
Precis som jag skrev halvåret tidigare när du var på Kanarieöarna.

Det var det sista jag skrev till dig.
Det sista om jag inte räknar med orden som aldrig kom fram den där morgonen…

Thailand är stort. Jag viftade bort mina funderingar och skämdes nästan över att jag oroade mig över min vän. Oroade mig i onödan. Bara för att jag kände en person som var i Thailand just nu behövde jag inte överdriva när det fanns de som faktiskt var drabbade. Men visst var det något bekant över namnet Khao Lak. Fast å andra sidan låter ju allt likadant där borta.
Jag var så övertygad om att jag skulle få svar på mitt meddelande. Jag var övertygad om att få se dig på ett av de där inslagen som rullade i de extrainsatta nyhetssändningarna. Jag var inte beredd på att få höra ditt namn bland de som saknades.

Under det dryga halvår vi fick tillsammans hann vi avhandla mer än vad jag hunnit med de flesta. Vi delade det innersta och det mest ytliga. Drömde och ältade.
Du älskade livet, du älskade musiken. Och du älskade att resa. Lika mycket som du älskade det – lika rädd var du för att flyga. Varje gång du skulle åka lovade du att aldrig mer åka bara du inte störtade just den gången.

- Jag ser mig själv på bild på första sidan på kvällstidningen under rubriken om den stora flygolyckan, brukade du säga.
Din bild skulle komma att finnas på den där kvällstidningens förstasida, men under rubriken SAKNAD.

Livet med dig min vän, blev aldrig trist. Vardagen blev en fest. Oavsett om vi åt tacopizza och kollade på Vänner, hade melodifestivalsmaraton eller mindes någon udda och lite galen musik som troligen bara vi någonsin hört.
Dina små egenheter sitter fast i minnet.  Alltid på språng. Du kom farande med sjalen som en mantel efter dig och med tygväskan dinglandes på höften. Jag ser framför mig hur du knappar på din vinröda Ericsson på ditt eget speciella sätt - med båda tummarna på de små små knapparna -  för att författa ett SMS till en av de många som du hade i ditt hjärta och som älskade dig helhjärtat tillbaka. Alla kaffekoppar jag fick fixa till dig i automaten för att du hade fobi för att stoppa i mynten om automaten skulle vara sönder och det inte skulle funka. Det finns ett bord på vårt fik där jag aldrig skulle sätta mig ensam. Ett bord som är vigt för dig och mig. Din innerliga omsorg om din omgivning. Din förmåga att fråga och bry dig om.

Jag kan inte minnas när jag började söka efter information. Jag kan inte minnas hur jag hittade numret till din moster. Jag kan inte minnas när jag fick de första definitiva beskeden. Men jag minns när jag första gången hörde att du var saknad.

Jag har tänkt alla de förbjudna tankarna. Varför du och inte någon annan? Jag har undrat om du förstod vad som hände eller om det gick snabbt och du slapp lida.
Jag minns när jag fick veta att du var skadad och fanns på ett sjukhus och jag minns när jag fick veta att det inte var sant.

Jag har haft förmånen att få kontakt med personer som fanns vid din sida när vågen kom och jag vet vad du gjorde kvällen innan. Jag har läst deras berättelser och ställt frågor. Jag har sett alla amatörfilmer som rullat och jag letar fortfarande efter dig när jag ser dem.


Jag minns telefonsamtalet som berättade att du var funnen och jag minns det hopp som släcktes.

Jag känner fortfarande den inre kraften som grep tag i min luftstrupe när jag klev in genom dörrarna till Snöstorps kyrka den 27 april 2005 och såg fotografiet på din kista. Hur luften försvann och hur tårarna som strömmade ner för mina kinder inte gick att hejda. Hur det som inte gick att förstå blev till ett vrål från djupet av mitt hjärta. Hur det ofattbara blev definitivt.



Av alla de bidrag från alla år av alla festivaler som vi diskuterat hade du en favorit.
En oväntad favorit.
Tårar från himlen med Frank Ådahl.
Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker: kan man fara dit, kan jag hitta till dig
En resa bortom både rum och tid
Kräver barnens fantasi att göra tanken fri

Tårar från himlen, när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud

Mellan dröm och verklighet
Finns svar på livets hemlighet
 Fyrklövern vi fann på din grav första gången vi besökte den efter att stenen kommit på plats är inramad och står på mitt nattduksbord sedan dess. Den påminner mig om att njuta av livet lika mycket som du gjorde.
10 år har gått och fortfarande återstår mitt sista farväl.
Att besöka platsen som var ditt paradis.
Platsen där du för alltid togs ifrån oss.
10 år har gått och jag är redo.


torsdag 25 december 2014

Julafton - check


Magi i ögonen när tomten lämnat klappar på natten.
Grötfrukost hos svärmor med hela tjocka släkten.
De sista bestyren inför julbordet.
Mormor som ska styras ut i tomtekläder för tomtande hos dagiskompisen.
Kalle.
Julmat.
Tomten skymtas i fönstret.
Och i paketen finns allt vi alla önskat oss.
Julafton 2014 är över.
Återstår?
Jul hos svärfar i Kisa.
Fira B med samma släkt.
Kalkonmiddag.
Än är det inte över...




tisdag 23 december 2014

Andas...

Kontoret lämnades vid lunchtid idag. Ordnat och redo för ett nytt år och nya stordåd om bara några dagar.
Med mig hem tog jag datorn såklart, otaliga mängder sidor med anbud att plöja igenom när tillfälle ges under helgerna och julklappen från jobbet i år. Ett ostogram som har legat i kylen på jobbet några dagar eftersom jag inte vågat ta hem den med anledning av min frus känsliga näsa och den danska osten i paketet. Nu fick den i alla fall följa med hem och jag blev inte utsparkad från bussen så så illa kanske det inte luktade.

Så - infann sig lugnet då när jag lämnat jobbet för lite ledighet? Nä det kan jag väl inte påstå. Snarare tvärtom. Hemma väntade ett upp och nervänt hus på mig och dammtrasan. Lite återstående inhandling, paketinslagning en febrig dotter ville också ha fokus. Så framåt middagstid kände jag bekanta tecken på att kroppen ville att jag skulle andas och lugna ner mig. Tänk att den måste säga till och tänk så bra att den gör det.


Och tänk att det bara krävs att man sänker axlarna och slappnar av för att lugnet ändå ska kunna infinna sig. Klockan halv åtta sov båda barnen, något som inte har hänt på flera veckor, och vi kunde slå oss ner framför uppesittarkvällen och slå in de sista paketen. Innan skinkmackan sprang jag över till grannen med tomtesäcken som "tomten" ska leverera imorgon och den julpyntade lilla gatan vi bor på gav den där sista lilla julefriden som saknades.

Nu är jag bänkad i soffan, fyrans bingo återstår och nog är det dags för en miljonvinst till Flöjtgatan.

Imorgon blir det julgröt hos svärmor på förmiddagen och det vanliga julfirandet oss på eftermiddagen. Men innan dess längtar jag så mycket efter att se Vic´s min när hon kommer ner till granen imorgon bitti. Det bästa på hela julafton!

God jul mina vänner - låt julefriden lägga sig och andas, det ska jag göra!

söndag 21 december 2014

Mot ljusare tider


Klockan 00:03 i natt, om 12 timmar, då står solen som längst från jorden.
Sen vänder det. Mot ljusare tider!!!

söndag 14 december 2014

Om julefriden kunde infinna sig kanske?

När jag om bara några dagar kommer att summera 2014 vet jag i alla fall hur jag kan sammanfatta senare hälften av november och första av december. Fy tusan vilken pärs men nu börjar jag se ljuset i den berömda tunneln.

Först fick lille B feber, ordentlig förkylning och märkliga små prickar och blåsor i ansiktet och med den lilla sjukan började det lilla livet vara vaken stora delar av natten och sov bara ett par timmar si sådär. Och därmed blev även mammornas nattsömn ordentligt störd. Och det har hållit i sig i en tre veckor ungefär...

Några dagar senare var det min tur. Fredagsmyset var i full gång och jag och Johanna hade slagit oss ner i soffan med ett glas rött när jag började frysa och må allmänt dåligt. Och därmed var den helgen bokad av feber och ett enda långt stirrande i taket. Fick i alla fall sällskap av en annan liten sjukling som ville hänga med mig ett tag...

En vecka senare, natten mellan lördag och söndag, dagen innan tänkt ettårskalas för lille B vaknade jag av att Vic ropade. Handspriten plockades fram och kalaset blåstes av i sista stund. Resten av familjen klarade sig mirakulöst men den redan tilltufsade sömnrutinen blev inte direkt bättre. Först för ett par dagar sedan började Lilleman sova lite bättre och peppar peppar ta i trä men nu är vi nästan tillbaka till normala rutiner.


Helgen har till och med bjudit på sol och till det lite snö som i alla fall uppskattades av barnen, pepparkakshusbygge och födelsedagsfika för lille B. Man ska väl inte säga för mycket men det känns hoppfullt och det skulle kunna bli en fröjdefull sista vecka innan jul. Men först ettårsdag imorgon.

måndag 24 november 2014

Svältfödd på vardag


När tangenterna slutat knappa i föregående inlägg slog jag igen laptopen, tog med mig resterna av min Oreocheesecake från födelsedagen, kröp ner under täcket och kollade av de sociala medierna. En kvart senare sov jag gott och vaknade sedan till en härligt fullspäckad lördag men också ett fullspäckat kommentarsfält. Och för att göra det klart redan från början så tackar jag för alla tankar och alla vänner som bryr sig om mig. Det värmer!

Måhända var dock nedanstående inlägg inte alls någon form av "confession" från någon som är på väg in i väggen, inte heller ett verk av en dramaqueen (i alla fall om jag får säga det själv)...

Det var tankar som jag är ganska säker på att både du och jag har ganska titt som tätt. Men skriver vi om dem i statusfältet på Facebook? Lägger vi ut en bild från förödelsen på Instagram eller skriver vi om vardagens vedermödor på bloggen? Nej det gör vi inte! Oftast inte jag heller...

Det kan hända att jag får till en lite småfyndig mening på FB som snarare slätar över än erkänner att en skitdag är till ända. Och när livet inte riktigt blir som man tänkt sig så är det nog snarare tyst än väldokumenterat på bloggen.

Vi behöver mer av den varan, vi är helt enkelt för svältfödda på inlägg och uppdateringar om det som kallas vardag. Vi behöver veta att vi inte är ensamma och vi behöver tycka synd om kollegan, grannen eller den gamla klasskompisen när vi själva haft en av de lite bättre dagarna. Vi skickar en stärkande digital kram när vi kan och har utrymme och tar tacksamt emot detsamma när det är vår tur att göra en avbön.

Det är livet mina vänner. Varken mer eller mindre.

fredag 21 november 2014

Du får inte...


Watch out kära läsare, jag kan redan nu varna för ett inlägg, inte alls av karaktären "jag går på rosa moln och livet är fantastiskt". Nä, detta inlägget kommer säkert att kunna tolkas som lite bittert, lite nedstämt, lite otacksamt till och med, eller helt enkelt vansinnigt ärligt från en småbarnsmamma mitt i livet...

Jag har alltså varit på två dagars utbildning i Malmö. Kursen på schemat - Personlig utveckling. En bra kurs, en kurs som framför allt gav mig insikten att jag redan har massor med verktyg, jag ska bara använda dem på rätt sätt och inse att det finns en inbyggd styrka långt där inne. Det är bara dags att ta fram den - igen.

Två dagar av total självrannsakan, övningar och självmedvetenhet. Till det en resa i tiden, så väl tajmad att det inte gick att förstå hur väl tajmat det skulle bli när kursen en gång bokades. Möten med två av de bästa. Helen min fina vän, före detta chef och en av de personer jag har som absolut störst respekt för. En person att inspireras av. Och Bella, även det min före detta chef och en STOR entreprenör och inspiratör.

Relativt tidiga kvällar, långa nätters sömn, långa tågresor, resor i tid och känslor. Och väl hemma förväntas man vara utvilad! Istället vaknar jag kvart i fem, ledbruten efter en natt i egna sängen, av en liten guldklimp som bestämt sig för att inte sova mer.

Och på arbetsplatsen möts jag återigen av de där hindren som när jag försöker återge dem för personerna ovan som inte är insatta, känns lika långt i från både verklighet, vett och sans som de är precis just min vardag och verklighet.

Såååå när frugan tar bussen till stan för AW med innebandygänget, när fredagsmiddagen dukas fram till skrikande och lite småfebriga barn, när fredagsmyset är "avnjutet" och Barnkanalen slutat sina sändningar - när barnen då fortfarande inte behagat somna tar jag fram det är jag är absolut bäst på. Envisheten.

Jag sjunger en liten tapper fyraåring till sömns medan den lille knotten efter hjärtskärande skrik får vila i famnen till den stora somnat. En stund senare somnar han själv och klockan närmar sig nio när jag traskar de sexton trappstegen ner till en nedervåning som ser ut som den varit med om tredje världskriget.

Jag tar ut den torra tvätten ur torktumlaren, rättar till den ihopvikta tvätten som ännu inte kommit till sin rätta plats och hänger upp den blöta tvätten som väntat i maskinen några timmar nu. Så röjer jag undan leksakerna som jag tog fram strax innan fem i morse, plockar ur diskmaskinen och fyller på med middagsdisken innan laxen som av någon konstig anledning hamnade på golvet under båda barnens stolar, plockas upp och hamnar där det ska vara - i papperskorgen. Frugans pluggböcker ordnas i fina högar, posten öppnas och sorteras undan medan Spotifylistan som ger energin för stunden ljuder ur högtalarna.

Det är då jag skulle vilja säga STOP!!! Ge mig bara en liten liten liten stund av paus.
Det kan tyckas märkligt efter ett par dagars "egentid" på annan ort. Men det är inte det.
Så vad är det då, vad är det jag vill?

Jo just då, just där och då vill jag boka en enkel biljett på ett tåg som tar mig så långt norr ut detta landet kan prestera. Där vill jag bara vara. Jag vill vandra och andas. Jag vill vara i stillheten och bara ha en paus. Låta livet löpa på medan jag har pausat. Låta hjärtat visa vägen vidare.

onsdag 19 november 2014

A walk down memory lane

Löven är fortfarande kvar på träden trots att det är mitten av november och mörkret för länge sedan lagt sig. Klockan slår 18 när jag hoppar av på perrongen och jag är glad att det tåg jag kommer med inte går vidare över sundet utan stannar ovan jord så jag får njuta av ankomsten till min gamla hemstad på bästa sätt. Malmö Live tornar upp sig bakom Börshuset och jag får väja för en hybrid mellan spårvagn och buss när jag sneddar över stationsplan bort mot Stortorget. Nytt möter gammalt. Bekant möter okänt. Jag är tillbaka i mitt älskade Malmö!

Jag tar en promenad på bekanta gator. Jag går utan att tänka, fötterna bär mig rätt ändå. Min gamla busshållplats är borta men de gamla vanliga skyltfönstren jag tittat i så många gånger förr är kvar och om bara några veckor står de små julbodarna uppställda som alltid vid denna tiden på året.

Gågatan upp mot Triangeln är i förändring. Men killen i den lilla jourbutiken är kvar. Jag funderar på att gå in och ge mig till känna men ändrar mig. Klockan har passerat sju men jag gör ändå en vild chansning och kollar om Misan är kvar på salongen när jag ändå ska springa inom Hemköp. Och där bakom en halvt nedstängd gallerdörr är hon. Kvar sist av alla som vanligt. En stor kram. En uppdatering på vad som hänt sen sist och ett löfte om att ses snart igen och sen är jag tillbaka på de välkända stråken. Njuter av att handla i den så välkända kvartersbutiken men hanterar inte riktigt de nya självutcheckningskassorna.


Trots det som kan ses på bästa nyhetstid i nationell TV känns det tryggt. Hemma är tryggt. Malmö är hemma. Gustav är öde när jag sneddar tillbaka bort mot hotellet igen. Det känns bra att vara tillbaka om så än bara för några dagar.



tisdag 18 november 2014

Det där med de sociala medierna...

Jag är i Malmö på utbildning. Satte mig på tåget vid tre i eftermiddags och la ut den obligatoriska tågåkarbilden på tidtabellstavlan. En stund senare kom ett meddelande på IG från en gammal kollega jag inte sett på typ hundra år.

Det visar sig att hon sitter på samma tåg i en annan vagn och fem minuter senare har vi strålat samman i Bistrovagnen. Är det inte fantastiskt så säga.

Tack för en trevlig resa Petra!


måndag 17 november 2014

Trettiosju

Så har ännu en födelsedag passerat. En dag när jag blivit ompysslad och uppvaktad av familj och vänner. En bra dag. En bra dag att skildra med en bildbomb.

Min lilla minsta fining.
Uppklädd för mamma på födelsedagen

Efter frukost och paket på sängen skulle jag få en egen stund
för powerwalk. "Får jag följa med" frågade Vic raskt. Och
självklart fick hon det min lilla snäcka. Vyerna från i somras
är nu utbytta mot gråskala och lövfria träd...

9:30 var jag ombedd att befinna mig på hemmaplan igen.
Då kom svärmor och löste lördagens melodikryss med mig.
En tradition som avbrutits någon gång efter barn nummer två
blev till...
Vid elva anslöt Jinns mostrar och kusin Marcus för våffellunch. Ett litet event som inte förevigades av någon anledning. Mycket trevligt och vansinnigt gott var det i alla fall innan...


... det ringde på dörren och denna bruttan kidnappade iväg mig
på julmarknad på Ekenäs slott. Välbehövligt tjejsnack!
 

Fantastiska omgivningar. Slott ligger mig varm om
hjärtat och på Ekenäs har jag inte varit förr.

Väl hemma gick födelsedagen mot sitt slut. Önskemiddagen serverades. Lasagne såklart!
När barnen somnat gott på två röda slog jag mig ner i soffan med en söndagswhiskey och summerade en fantastisk födelsedag. Ena födelsedagen är ej den andra lik och nästa år ser den troligen helt annorlunda ut. Tack till min fru som ordnat en riktig Cornelia-dag. Tack till svärmor som alltid backar upp på alla sätt, inte minst med våra små knottar. Och tack till alla er som kom på våffelkalas.
Och tack Anna, för att du finns och för att du är du!

lördag 15 november 2014

Efter jobbet...


Lägger snart en vecka bakom mig med kvällsaktiviteter av olika slag. Gemensamt för flera av dem är dock att jag kommit hem efter att mina små hjärtan gått och lagt sig.

Två av tre aktiviteter härleds till jobb trots att de utförts efter normal arbetstid. I tisdags deltagande vid arbetsplatsträff för att informera om nya arbetssätt. I torsdags telefoniavbrott för hela landstinget och arbete fram till tolvslaget. Och så i fredags - efterlängtad AW med bästa grannen. Flera timmar slog vi lätt ihjäl på första parkett på BK:s med öl och buffé. Och inte bara det... Tidig födelsedagsdrink bjöd han också på. Jag sa ju att han är bästa grannen. Ben & Jerrys-drink. Jag behöver ju inte säga att den var gudomlig!!!

Efter några timmar på BK spanade vi in Linköping nyaste hak Malt & Humle. Betyg godkänt! Men man måste nog vara riktig ölfantast för att lägga 299 spänn spänn på en flaska. Lokalerna var dock gudomligt mysiga. Vilken tur att en viss Johannes tog tag i detta och förvandlade gamla förråd och omklädningsrum till härliga källarvalv...

Idag fanns det äntligen tid att umgås med mina små liv igen. Underbar ungar. Driver mig till vansinne i ena sekunden och är fantastiska nästa.


Idag har vi letat inspiration till julklappar och även ettårspresenter till lille B och kryssat runt bland några andra Tornby-besökare. Listan fylldes på snabbt, mest till V såklart. Frost, Sofia den första och My little pony-prylar får i alla fall den ena mamman att bli lite lätt nostalgisk. Sen slog vi på stort och unnade oss eftermiddagsmellis med varm choklad och grädde. Mys på högsta nivå! Over and out - mot söndagen!

fredag 31 oktober 2014

En liten uppsummering då...


Men hörrni - var tar veckorna vägen? Jag vet att jag sagt det förr men nu är det på riktigt, nu går det FÖR fort. Förra helgens omställning av klockan tog i det närmaste knäcken på mig men gav också otroligt vackra både morgon- och kvällsvyer, som den här ovan.

Veckan då - inte så väldokumenterad i den smarta telefonen- har innehållit en hel massa arbete såklart. Mys med de små de allra flesta av veckans kvällar men också en AW och god mat och många ord och tankar. Och mysfrukost med han den där vännen och kollegan som jag inte längre sitter granne med på kontoret och som jag träffar alldeles för sällan.

Fredagskvällen har fyllts med arbete, lördagen fylls med Kisa-besök och söndagen troligen med ytterligare lite arbete.

Två månader kvar av 2014. Sammanfattningsvis innebär det födelsedagsmånad med Malmö-resa, styrelsegalej med förskolan på "lokal", AW med bästa grannen, planer för 2015 både hemma och på jobbet, julfest såklart och ettårsfirande av Ullstämma-flytten med bästa grannarna med knytis och valfri aktivitet när barnen somnat, obligatoriskt adventspysslande med julmusik och glögg, ettårskalas för lillkillen - ja ni förstår. 2014 avslutas i 180.

2015 påbörjas med förskolestart för lillkillen och plugg för frugan. Hade det inte varit för bloggen undrar jag hur mycket av dagarna som passerar som jag kommit ihåg.

söndag 26 oktober 2014

Det som behövs...

Koppla av.
Gör nåt du mår bra av.
Nåt som ger dig energi.

Det kan låta enkelt möjligen. Kruxet för min del i ovanstående är att det inte får ha med jobb att göra. Vare sig det jag får betalt för - dvs där jag har min anställning. Eller det jag får mindre betalt för - det ideela jag gör för föräldrakooperativet.

Jag erkänner, det har varit lite mycket på senare tid och jag är tacksam över att ha människor runt mig som ser och agerar. De där som till och med skickar hem mig från jobbet när det behövs, även om jag själv inte riktigt ser det så. Jag älskar mitt jobb och det är en hårfin linje mellan effektiv stress och belastning och det som gör att man inte mår riktigt riktig bra.

Så nu har jag funderat några dagar på vad som får mig att må bra och ger mig energi. Och så plötsligt igår kväll efter Så mycket bättre så fastnade jag i en film. En riktig Cornelia-film - "What´s your number?". En film som började 21:30 och därmed med lite nyheter emellan inte slutade förrän runt midnatt. En film som jag i vanliga fall hade tänkt att: "åh den skulle jag vilja se, men det är bäst att jag inte fastnar, jag ska ju upp tidigt med barnen imorgon bitti". En film som jag såg klart. En film som gav mig massor av energi, glädje, pirr i magen och värme.

Och i morse valde de små att ge mig sovmorgon (ja, sovmorgon i min värld).

Det var precis det som behövdes. Nu gäller det bara att fortsätta på inslaget spår.

fredag 24 oktober 2014

Fredag


Några intensiva veckor med en hel del flängande är över.
Jag har landat i soffan med ett glas rött.
Huvudvärken kommer som ett brev på posten.
Men jag tänker härda ut.
Det är ju ändå fredag och det ska mysas.
Kopplas av.
Inte sova!
 
Ladda ladda ladda för några hektiska månader till.
Om två är det julafton.
Woop woop vad det går.
Hänger ni med?

lördag 18 oktober 2014

Så mycket bättre än Så mycket bättre...

En annan liten prins...
Som hade lite svårt att somna idag.
Nu sussar han sött.
Snart mamman också...
Det är tvära kast i min tillvaro.
Från ett dygn helt borta från familjen och knottarna till ett dygn ensam med just dessa två gullungar.
Idag skickade jag iväg frugan på städ- och fixdag på förskolan och fick därmed en heldag för mig själv med mina älskade barn.
Och som om det inte vore nog så passade hon sen på att dra iväg ut på stan och roa sig nu under kvällen också... Frugan alltså...
 Min lilla egentid jag hade planerat framför Så mycket bättre när barnen somnat blev dock inte helt som det var tänkt. Men å andra sidan så mycket bättre.
Lille B som är förkyld och hostar bestämde sig för att vakna lagom till Vic hade somnat.
Så istället för ett glas vin och lite chips blev det soffmys med min lille hostande prins framför premiären på fyran.
Nu sover han gott och jag har tittat på en annan prins.
Carl Philip - Helenius hörna - inspelat eftersom jag passade på att somna tidigt igår.
Vilken stjärna han är prinsen...

Lunch till lunch i Kolmården

Utsikt från hotellet. Fin fint!
Hösten är full av inplanerade resor, konferenser, utbildningar och möten i andra delar av landet. Och så lunch till lunch. Begreppet jag kom i kontakt med först när jag började på landstinget faktiskt.
Kanske är det känt för de flesta utom mig. Det är hur som helst när man strax innan lunch den ena dagen drar iväg, inte allt för långt bort, tillsammans med kollegorna. Lunch intas gemensamt på stället där man ska spendera 24 timmar. Eftermiddagen ägnas åt arbete. I detta fallet planer för kommande år. Därefter är det dags för piff och oftast en aktivitet innan kvällens gemensamma middag. Dag två gnuggas återigen geniknölarna under några intensiva förmiddagstimmar innan man äter gemensam lunch och drar hemåt. Eventet ger oftast mer för de sociala delarna i teamet. Arbetet hade man lika gärna kunnat utföra hemma i ett konferensrum, men jag tycker inte man ska underskatta den sociala sammanhållningen i gruppen.

Höstens lunch till lunch i den arbetsgrupp jag jobbar i spenderades nu torsdag till fredag på Vildmarkshotellet i Kolmården. Faktiskt första gången jag var där. Vansinnigt vackra miljöer men ett hotell som skulle må bra av lite renovering i mitt tycke. Arbetade gjorde vi såklart hårt, i alla fall dag ett, med våra planer för det kommande året.

Kvällens aktivitet bestod denna gången i att vi skulle laga vår egen trerätters, ett evenemang jag hört att många gjort men som jag själv aldrig deltagit i. Indelade i tre lag skötte vi varsin rätt. Mitt lag gjorde efterrätten. Det räckte med att jag kom in i köket så kände jag mig vilse. Under alla mina år i restaurangbranschen har jag alltid känt på samma sätt. Be mig inte gå in i köket. Låt mig stanna i matsalen och släpp mig inte längre in än till disken för då gör jag ingen nytta. Mitt bidrag till efterrätten blev därmed att knäcka tio ägg. I övrigt gjorde jag det jag är bra på. Jag dokumenterade i form av att jag fotade och gick runt och spred lite glädje, inhandlade dricka och serverade till de som var törstiga och pysslade lite i allmänhet. Och när vi sedan satt till bords ryckte jag in och dukade av och serverade istället, för det kan jag. Win win så att säga...

Tobbe och Micke fixar köttet till huvudrätten...

Susanne tittar fram bland kryddburkarna

Anders och Eva-Lena fixade vansinnigt god potatis.

Och trots att min insats i matlagningen var minimal
lyckades Susanne haffa den på bild...
 
 
Tobbe tog utmaningen till nya nivåer och passade även
på att lära sig om baren. Från andra sidan...

Och hur kassasystemet funkar...


Fredrik testar av hur vår choklad-
fondant blivit. Högsta betyg!!!

Igår var vi trötta lite till mans, idag har jag skickat iväg frugan på städdag på förskolan medan jag tar hand om våra små godingar. Ikväll är det hennes tur att gå ut och roa sig på stan. Själv ska jag gladeligen parkera mig i soffan med lite popcorn för att se på premiären av Så mycket bättre. Life is good!

fredag 10 oktober 2014

Götet baby...

 
Just hemkommen efter några dagar i Götet med fina SLT-gänget. Mina telefonikollegor i andra landsting i Sverige. Denna gången fick Tobbe följa med också då temat var Unified communication.
En sak man kan vara ganska säker på när man hänger med honom är att man inte hamnar på de där vanliga ställena. Onsdagens middag intogs därför på restaurang Simba. En afrikansk restaurang där vi testade att dela på sex vegetariska rätter som skulle ätas med händerna, förvisso med hjälp av lite bröd. Bröd som hade samma konsistens som en Wettex-duk. Men smaken på maten var det inget fel på och ett äventyr blev det i fantastisk atmosfär.


 
På väg från Simba till hotellet passerade vi och besökte den absolut största godisaffär jag någonsin sett. 4gott - rekommenderas. Presenter till barnen inhandlades med liv och lust... Och sen lurade T i mig Pop Rocks - ett godis jag förträngt att det fanns. Det smäller nästintill fortfarande i munnen...


Efter en kort visit på en engelsk pub som inte behöver nämnas något mer avslutade vi kvällen på Scandic Rubinens takterass. Kylslaget trots infravärme men vansinnigt vackert med fullmånen över Götet.


Takterassen på Rubinen var en liten lätt uppvärmning inför vad som komma skulle dagen därpå.
Konferens på Gothia Towers och boende på tjugonde våningen. Tjusigt såklart men lite skrämmande för en höjdrädd...


 
Mitt rum låg som av en händelse precis bredvid en av de där passagerna som hänger i luften mellan två av tornen. Och som av en händelse så är det såklart lite glasgolv i den där gången 20 våningar upp...


Så, jag försökte övervinna min höjdrädsla. Jag gick - i alla fall lite - på glasgolvet. Jag åkte glashissen upp till Heaven 23 och efter några glas rött njöt jag faktiskt av utsikten när vi avslutade kvällen i baren där uppe högt upp i luften.

Nu väntar helg - helg med kidsen och en pluggande fruga!

måndag 6 oktober 2014

Mmmmåndag


Jag gillar verkligen måndagar. Denna måndagen startade 5:15 med ett tomt hus, en lång dusch, nybryggt kaffe och ett hem i fullständig ordning. Det gjorde det bara till en ännu bättre måndag.

Först på agendan idag stod utvecklingssamtal för Vic på förskolan. Inga som helst problem som vanligt. V har alltid trivts som fisken i vattnet och styrt och ställt med både barn och personal. Idag pratade M om hennes ledarskapsstil. Hon har hittat sin ödmjukhet i ledarskapet sa hon. Kan det möjligen ha gått liiiite för långt med utvecklingssamtalen på förskolenivå.

Jobbdatorn följde med hem ikväll och nu har jag landat i soffan - med datorn. Men något arbete tänker jag inte prestera. Jag ångrade mig, och det är en dag imorgon också. Inväntar istället GI-brödet som gräddas i ugnen i skrivande stund. Det och en kopp te får avsluta måndagen på ett lika bra sätt som den startade.

söndag 5 oktober 2014

Det var den helgen...

Anna och liten B. Både keps och glasögon.
B kunde inte välja vad han skulle grabba tag i först.
Oktober månads första söndag är till ända och jag summerar en mysig och effektiv helg. Efter nedan nämnda egentid hann jag på lördagen med en liten joggingrunda innan det var dags för klippning och ordningställande av förråd inför vintern. Klippningen var min och ordningställandet var frugans uppgift. Jag tog hand om min och svärmor tog hand om hennes...

Söndagen har sedan varit den mest effektiva på ett tag. Trots sovmorgon till 8:30 (herregud så underbart) har jag hunnit med att städa hela huset, tvätta den mesta tvätten, jobba lite, skjutsa Vic till kompis och frugan till bibblan för plugg så att jag och B kunde hänga med min favvoAnna.

Nu laddar jag för intensiv vecka. Fullbokat i varenda kalender som finns med styrelsemöte på förskolan och jobbresa till Göteborg.
Och så träning såklart, trääääning!

lördag 4 oktober 2014

Om den där egentiden...


Gårdagskvällens Facebookuppdatering är det ni ser här ovanför. Efter en sjukt hektisk vecka som avslutades med arbetspass i barngruppen på dotterns förskola var det dags för frugan att gå ut och rumla lite lagom igår kväll. Det lämnade undertecknad med en hel kväll för sig själv och med fredagströtta barn som båda sussade sött vid halv åtta skulle man kunna tänka sig att det blev en skön kväll i soffan med senaste numret av Amelia, ToppHälsa och Allt om mat som dykt upp i brevlådan under veckan.

Men nä.
För egentid ska nyttjas väl och minutiöst.
Köket ska röjas ordentligt efter kvällens smått kaotiska middag. Tvätten som var klar för en stund sedan hängas och den tvätt som glömts i torktumlaren ska vikas. Barnens leksaker som är utspridda överallt ska plockas ihop och cyklarna ställas in i förrådet. Så ska förskole-ekonomin ha sin uppmärksamhet och så även den privata. Jobbmailen skummas igenom, de som jag inte hann läsa under eftermiddagens jobb på förskolan.

När jag väl landade i soffan bortåt halv tio var jag så trött att ögonlocken ramlade igen på mig och i min iver att hinna läsa i alla fall lite i mina nyanlända tidningar skummade jag igenom hälften av två av dem... lite smått stressad och forcerad. Jag ville ju nämligen hemskt gärna hinna ögna några sidor i den nyinlånade boken på nattduksbordet innan det var dags att sluta sina blå.

Visst är det fantastiskt med lite skön avslappnad egentid ibland...

fredag 3 oktober 2014

Som brukligt är...

När veckorna passerat.
När tiden styrt mig och jag inte styrt tiden.
När det varit september, som aspirerar på platsen som den mest hektiska månaden på året.
Då.
Då tar vi en liten "catch-up" med hjälp av bilderna från den smarta telefonen.

2015 är säkrat - och det blir analogt. Såklart!

Vi har letat och hittat (lite) svamp.
V, mormor och jag.

Gamla kollegor i härlig action.
Direktsänt!
På näringslivsgalan.

Själv representerade jag bara 24Corren
vid middagsbordet.

Tillsammans med the one and only Anna.
Såklart.
Här med självlysande läppglans och matchande paraply.
Såklart.

Ena dagen gala.
Andra dagen storstädning av kök.

Och stängning av altan

Lille B har flyttat.
Till eget rum.

Och lilla V har varit hos ögondoktorn och
fått ordination glasögon.
Får man läskiga droppar i ögonen får man både
fika och solisar.
Och gräddbullemustasch.

Och sen prova nya cooola, rosa glasögon.

Och så har samma lilla V varit hos frissan.
Och då blir man såhär tjusig.
Tack Lotta.

Och så ett litet ord på vägen denna fredag.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...