söndag 13 augusti 2017

Jag är stark - så låt mig vara svag



En bekant till mig, vi kan kalla henne Therese, har de senaste månaderna gått igenom helvetet på jorden. Hennes man drabbades för en tid sedan av cancer som inte gick att bota och för några månader sedan tog han sitt sista andetag i sin älskades famn.

Det är ett inlägg på Therese Facebook som berör mig.

Vi känner inte varandra så väl, Therese och jag. Men av det lilla jag har lärt känna henne är hon styrkan personifierad. Rak och tydlig. Alltid med ett leende på läpparna. Lojal. Noggrann. Och medan jag dyker in på jobbet vid sjutiden och tackar gud för torr-schampo har hon varit igång sedan sex och då i en frisyr och en make up jag inte skulle kunna åstadkomma om jag så fick en hel helg på mig.

Genom hela sjukdomen stod hon tätt vid sin makes sida. Peppade och stöttade och lät sina egna känslor vänta. Tids nog skulle det få ta sin tid, det visste de båda. Och hon nyttjade varje sekund och varje minut de hade kvar. Jobbade så länge det kändes rätt och fanns sedan på heltid på plats när dagarna rann mot sitt slut. Hon skrev av sig i en egen blogg för att hjälpa andra och styrde med järnhand för att ge sin make de bästa förutsättningar som gick att få.

Med en genuin och vacker ärlighet har Therese, efter makens bortgång, både på bloggen och andra sociala medier, delat med sig av sitt sorgearbete. Delat med sig av det svåra. De dagarna det är som värst och dagarna då det är lite bättre. Delat med sig av det där som inte är så vanligt att vi visar upp på sociala medier, ärligheten, som kan vara så skrämmande.

För några dagar sedan skrev Therese såhär:

"Jag träffade en väninna igår som berättade att hon blev väldigt orolig över mig när hon läser mina uppdateringar här. En sak vill jag att ni ska veta, INGEN behöver vara orolig över mig..."

Inlägget har fått många kommentarer och många av dem påtalar hur stark Therese alltid har varit och peppar henne. Hon kommer snart att vara stark igen. I ett svar på en av kommentarerna skriver Therese:

"Jag är stark....men jag önskar jag bara kunde få vara svag & sårbar"

Jag funderar lite på de där orden. Känner igen mig. Jag är också en person som alltid uppfattats som stark. Som folk har oroat sig över om jag varit svag. Ju starkare du är, desto svårare är det att se dig svag. Nästan skrämmande. Varför är det så?

För mig är det den ultimata styrkan att våga visa sig svag. Våga visa sig sårbar och våga vara ärlig och berätta. Det är styrka!

onsdag 2 augusti 2017

Om jag inte hade gått och blivit tant - eller fortsättningen på historien om S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N.


Förra veckan hade jag gjort slag i saken och bokat tid hos optiker. Jag har egentligen haft glasögon sedan jag gick i mellanstadiet men det är ganska få som har sett mig i dem. Efter de första duktiga åren har jag varit lite sämre på använda dem. Vid nattkörning har jag gärna letat upp dem men annars har det liksom funkat bra utan och jag har sett bättre än de flesta. För några år sedan beställde jag terminalglas, det är en förmån vi har via jobbet och med den stora mängd skärmtid jag förärats med i mitt arbete så kändes det smart.

I slutet av maj var jag på utbildning i Stockholm, jag satte på mig mina vanliga glasögon för att kunna se presentationen och höll nästan på att trilla av stolen av yrsel och illamående. Jag var mitt i rivstarten av den senaste attacken av hälsoångest och ni kanske själv kan tänka er vilka diagnoser som dök upp i min hjärna. Sagt och gjort, jag bokade in en tid hos optikern.

Det hör till saken att jag aldrig haft något större synfel. Lite närsynt och lite brytningsfel. När jag någon gång i tjugoårsåldern fick för mig att jag skulle testa linser (mest för att jag hade drabbats av en period av lite fåfänga och såg möjligheten att kanske kunna beställa färgade linser om jag skall vara helt ärlig) så berättade optikern att min syn var så bra att jag på ena ögat bara skulle behöva en "fusklins" helt utan styrka.

Sen slutade hela den historien med att jag inte vågade peta mig själv i ögonen och inte höll på att få ut dem och allt blev hemskt pinsamt men kontentan var att min syn faktiskt inte varit så dålig.

Döm om min förvåning när den bistra tanten (a.k.a. optikern) på Smarteyes läxade upp mig för att jag inte kollat min syn på fem år, puffade luft i mina ögon för att kolla trycket och eventuell förekomst av grå starr (för det gör man i min ålder!) och upprepade ordet ålderssyn minst åtta gånger.

Därefter talade hon vänligt men bestämt om att synen på långt håll förbättrats, brytningsfelet bestod och att synen på nära håll försämrats med fem (!) steg. Sen toppade hon med information om att det nu, lite tidigare än för det flesta, var dags för progressiva glas.

Mitt liv passerade nästan revy och framför mig såg jag min mammas brungula megaglasögon á la 70-tal. Livet passerade revy ytterligare en gång när jag fick höra priset på hela härligheten. 5000 svenska kronor.


Det var därmed inte tal om att klicka på köpknappen när jag i morse fick mail från Anine Bing att S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N, minns ni dem, åter fanns i lager. Sånt kan man inte unna sig när man gått och blivit tant ser ni.

måndag 31 juli 2017

"Ägg att applicera foundation med"


På samma tema som för några dagar sedan tänkte jag nu bekänna en av mina märkligare googlingar någonsin som skedde för bara ett par dagar sedan.

Det är oklart vems vlogg jag tittade på, men någon gång för en tid sedan när jag låg hemma sjuk och slötittade på YouTube hamnade jag på någon form av sminknings-tutorial. Och även om intresset är obefintligt så insåg jag kanske någonstans djupt inom mig att det inte vore så dumt om jag försökte genomlida några minuter och få mig ett par tips. Så kom det sig att undertecknad lärde sig att det "nya" (gud vet när det var nytt men för mig var det revolutionerande) är att använda sig av en äggliknande skumgummigrej för att applicera foundation. Sagt och gjort. Tristessen i sjukstugan ledde till att denna mirakelgrej klickades hem och tja, efter några försöka får jag ändå kalla mig nöjd med inköpet men jag har kanske inte riktigt hittat det där halleluja-braiga med den.

Så... Någon gång i början av juni åkte jag på min sjuttioelfte ögoninflammation på ett halvår. Huruvida den härrörde till min mentala hälsa eller någon typ av "jag-borde-ha-bytt-ut-den-där-sminkborsten-för-sju-år-sedan", altertnativt "det-var-väl-dumt-att-klia-dig-frenetiskt-i-båda-ögonen-när-du-för-en-gångs-skull-använt-både-ögonskugga-och-mascara" är ännu oklart men i ett ryck fick jag för mig att eliminera risken att det hade med mina få men naggande goda sminkverktyg att göra. Så jag slängde dem - allihop. Rubb och stubb. Borstar, gummiägg, mascaror och skuggor.

Det har ju gått ganska bra fram till nu när det stundar bröllop på lördag och jag kanske vill göra ett försök att inte se ut som ett likblekt och genomtrött nervvrak. Nya attiraljer skulle inhandlas. Men vad tusan hette den där gummisvampen? Och där hittar ni min fantastiska googling. "Ägg att applicera foundation med" som gav svaret - beautyblender eller blending sponge. Vad gjorde man utan google?

Så nu är ny blending sponge, ögonskugga och borstar hemklickade och då måste jag passa på att tipsa om du inte redan har upptäckt det, om Refunder. Handla via Refunder i en mängd olika butiker. Butiker som, i alla fall jag, ändå hade valt. Och när du handlat får du riktiga pengar tillbaka. Det enda du behöver göra är att skapa ett konto. Själv har jag hittills fått tillbaka 501,67 på köp jag ändå skulle ha gjort. Det låter för bra för att vara sant men stämmer till punkt och pricka. Det är ju liksom dumt att tacka nej till pengar, är man smålänning så är man. Klicka dig vidare hit och registrera dig på momangen. Vassego!

lördag 29 juli 2017

Om ett gott skratt förlänger livet borde jag bli lastgammal



Sociala medier är nedlusade av än den ena än den andra "roliga" filmen. Fails hit och fails dit.
Jag orkar mycket sällan titta på någon av dem men så ibland dyker det upp ett guldkorn.
Filmen här ovanför hittade jag när vi var på Rhodos och delade den på FB. Har du missat den anbefaller jag dig att titta på den omgående. På med volymen och titta klart. Det blir bara roligare. Själv skrattade jag så tårarna rann.


Denna filmen dök upp i flödet för några dagar sedan. Inte lika lång men jag skrattar ändå så jag gråter. Det är nåt med rosa flamingos och tanter i vatten.

Håll till godo och varsågod.
Livet är förlängt!

torsdag 27 juli 2017

På sidan 86 i Året runt



2008 slog den till.
2009 fick jag hjälp.
2014 kände jag mig så pass frisk att jag berättade om det här i bloggen.
2015 blev det en artikel i Hemmets veckotidning.
2017 blev det visst ännu en. Närmare bestämt i veckans nummer av Året runt på sidan 86.

Mitt i ännu ett skov, om jag får kalla det så, står det om mig och min hälsoångest i en av Sveriges största veckotidningar. Poserande vid Landeryds hembygdsgård i början av maj, ler jag in i kameran och säger att jag idag lever ett väldigt bra liv. Och det gör jag. Just nu bara lite påverkat av hälsoångest. Men det kommer ju att gå över, jag vet det. Jag har verktygen.

Målet med att berätta är att nå ut och stärka alla dem, alla er, som känner precis som jag. Berätta att man inte är ensam, berätta att man inte behöver skämmas. Visst hade jag helst önskat att jag var ensam och att ingen annan drabbats men så är nu inte fallet. Hälsoångest finns på riktigt. Det är en sjukdom. Och det finns hjälp att få.

Artikeln finns att läsa på Året runts hemsida - här.

onsdag 26 juli 2017

Det händer inte ofta och sen - när det väl händer...

Bild härifrån
Ni som känner mig lite mer privat kommer mest troligt att höja ett förvånat ögonbryn alternativt undra om jag har fått något hårt slag mot huvudet när jag nu skriver det jag har att berätta.

För nej, det hör inte till vanligheterna att jag förkovrar mig närmare i de senaste modetrenderna eller modevideor på YouTube, haul-videos var ett helt nytt begrepp för mig till för bara några dagar sedan (fick googla för att vara säker på stavningen nu) och solglasögon som kostar mer än 199,50 och levereras i annat än tygpåse anser jag vara av största slöseri. I alla fall när det gäller mig eftersom jag alltid slänger ner mina solglasögon i närmaste väska och sedan fiskar upp dem från botten på  densamma nästa gång jag behöver dem.

Men så plötsligt för några dagar sedan ser jag på en vlogg av Janni Delér. Anledningen att jag ens vet vem Janni är, är den att Andreas följer Jon Olsson som är ihop med Janni och på den vägen är det.  Och där var dom. S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N! Jag blev djupt förälskad.

I vloggen, som ni hittar här, nämner Janni märket på precis allt, till och med skokrämen hon inte använde till tygskorna hon bar, men inte märket på S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N!

Kommentarer har strömmat in på vlogg och blogg. Många har undrat varifrån S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N kommer men inget svar. Så min kära sambo tog det som sin livsuppgift att hitta dessa solglasögon till mig och jajamensan, han lyckades.

Märket är Anine Bing. Och de är S.L.U.T! Går inte att få tag på någonstans.
Behöver jag säga att jag är besviken.
Och behöver jag säga att om ni hittar ett par så fyller jag 40 i november.

måndag 24 juli 2017

Om när jag kände för en spontan hjulning


Gårdagen och den gångna helgen kan komma att bli ihågkommen som några av de bästa dagarna på mycket länge. För att illustrera det närmare kan jag bara informera om att jag när jag satt i bilen hem från Arboga fick den spontana känslan av att vilja springa ut på gräsmattan och hjula.

Nu hör det till sak att jag aldrig, läs ALDRIG, har kunnat hjula. Inte ens när alla, läs ALLA, mina klasskompisar visade upp den ena kavalkaden efter den andra med hjulningar i gräset på skolgården, inte ens då kunde jag prestera ens den minsta lilla hjulning. Men så igår fick jag en spontan känsla av att vilja hjula runt gräsmattan.

Jag behöver nog inte förtydliga att ens ett försök till hjulning hade fått a) mina grannar att få sig ett rejält skratt b) ambulansen att behöva föra mig till närmaste akutmottagning. Men i detta fallet känner jag att det ändå är känslan som räknas. Och känslan var glädje och det mina vänner har inte varit den vanligaste känslan de senaste månaderna. Och när jag trodde att det inte kunde bli bättre så blev det just det. Gånger två.

Nåväl. Den gångna helgen var det vi skulle prata om och dagarna, timmarna och minuterna som tog mig till den där hjulningskänslan.

Vi lämnade Linköping i fredags eftermiddag efter jobb och hann upp till Arboga för ett glas bubbel i kvällssolen och hemleverans av kebab innan jag var så trött att jag slöt mina blå. Kanske var det ett idogt kämpande med sömnen eller något annat som gjorde att jag på lördagsmorgonen för första gången på mycket mycket länge vaknade med en härlig känsla av livsglädje. Lördagen spenderades sedan med försenad födelsedagsshopping till och med Andreas systerson i Västerås och tillhörande IKEA-lunch innan vi avverkade 5,2 kilometer promenix i spåret som förberedelse för kvällens middag hos Andreas syster Jessica.

Det blev Instagramvänlig middag och härlig häng på deras nya altan som är ungefär lika stor som halva vårt hus.

Och för att få till en såhär bra Instagrambild...

Gör man ungefär såhär...


Som vanligt en toppenkväll hemma hos "the Dahlin-family" men vid 22-tiden var det dags för fröken undertecknad att återigen ge upp och ge sömnen en chans till. Det resulterade i ännu ett härligt uppvaknande full av energi på söndagsmorgonen. Vi tog en promenad på en mil i alldeles fantastiska omgivningar som den nedan och den som kan ses i början av detta inlägg.


Två och en halv timme senare landade vi för lunch hemma hos svärmor och när klockan slog halv fyra satte vi oss i bilen tillbaka till Linköping. Och det var ungefär där min känsla av att vilja hjula slog till.

Efter inhandling av nytt grillgaller, då planen var att grilla, styrdes kosan mot den lokala matvaruaffären och när även maten var inhandlad kom samtalet som talade om att mitt stora hjärta som var nyss hemkommen från Västergötland gärna skulle vilja träffa sin andra mamma om hon hade möjlighet. Och vem säger nej till det? Några timmars härligt mys med barnen senare och under tiden där kom SMS:et från min älskade vän Fia som jag inte sett sedan i februari. En spontantripp norrut för dem och de hade landat för en hotellnatt i Linköping och undrade om vi hade tid att ses. Självklart. Grillningen sköts ett dygn framåt och istället drog vi in till stan för lite käk på Mörners. Och som grädde på moset fick jag under kvällen veta att min fina systersondotter ska bli mamma. Det innebär inte bara att Tuna blir mamma, det innebär att min kära systerson blir morfar, min syster blir gammelfarmor och själv blir jag gammelfarmors syster. Man känner sig verkligen purung.

För en som på senare tid kämpat mot det tunga sinnet, kämpat för att klara det spontana och avvika från planeringen och kämpat för att känna glädjen  i vardagen är detta ett genombrott. För gemene man känns det säkert som en självklarhet. Men för mig är det tacksamhet rakt igenom. Tacksamhet till livet som återigen ger mig det lilla extra. Som en hjulning, även om det bara är i sinnet.

söndag 16 juli 2017

Vardagen kort och gott och alldeles underbart


Det är bara en vecka sedan vi landade hemma efter Skiathos. En vecka fylld med det allra bästa en vardag har att erbjuda. Kanske är det självbevarelsedrift och är det inte det så är det bara ett ljuvligt sätt att se på livet för jag kan verkligen längta efter både vardag och semester. Likväl som jag när jag lägger mig på kvällen och släcker lampan redan längtar efter första koppen kaffe. Det gör att jag faktiskt längtar efter att få vakna, måndag som lördag.

Nåväl, nu svamlade jag iväg. Semestervecka två kan summeras ungefär såhär.

Tjugofyra timmar helt egen tid. En måndag när tvättmaskinen gick på högvarv och Skiathos dokumenterades i ord och bild här i bloggen innan gräsmattan fick en välbehövlig klippning. Det blev inte så mycket mer än så gjort den dagen.

Tjugofyra ytterligare timmar helt egen tid. En tisdag när jag varit smart nog att boka in nageltid så att jag kunde kliva upp samtidigt som Andreas och åka med honom till jobbet. Nämnde jag att han börjar 7 (?!) och att jag därmed fick kliva upp i ottan. Jag får ju skylla mig själv. Det resulterade i ett litet gästspel på jobbet innan naglarna blev lite kortare, rosa (såklart) och lite glittriga. Efter det åkte jag raka vägen hem och grävde upp tio år gamla kalendrar ur arkivet. Vad jag tänker göra med dem förblir min hemlighet ett tag till men tids nog ska jag berätta.

Dagen därpå följde tjugofyra timmar tillsammanstid med mitt stora älskade hjärta. Bara hon och jag. Vi tittade på gamla foton, åt mellis på uteplatsen. Pratade och pysslade. Oj som jag saknat.

Och resten av veckan så, nittiosex härliga timmar med båda mina små.

Leo och Per på besök hos oss.

Först två dagar på hemmaplan. Med kompis på besök för lilla hjärtat och även mamman och häng med grannar och sysslingar för det stora hjärtat. Poolen fylldes, vattenleksakerna spriddes ut över hela gräsmattan, badkläderna hann inte torka mellan doppen och skriken från egna och andras ungar ekade mellan husväggarna när strålen från vattenpistolen träffade någon som inte ville bli träffad.

Observera att vi har badvakt vid vår pool

Därefter två dagar med besök först i Gamla Linköping tillsammans med grannar och tillika sysslingar och därefter besök på Flygvapenmuséet när regn stod i prognosen.

Barnens bod i Gamla Linköping.
Älskade vardag.
När till och med ett tippenbesök blir
alldeles alldeles underbart.

Nu väntar två veckors jobb och en helg däremellan där vi styr kosan till Västmanland. Också en vardag som jag älskar. Det är livet det. Livet i lite mera rosa.

måndag 10 juli 2017

Olive Grove Studios - Skiathos 2017


Det är dagen efter. Dagen efter hemkomst. Väskorna är uppackade, tvättmaskinen snurrar, gräsmattan väntar på att bli klippt och växterna ser lite lagom hängiga ut efter en vecka utan vatten. För min del återstår en veckas ledighet men innan jag tar itu med fler måsten känner jag ett enormt sug efter att få dela med mig av vår vecka på Skiathos. Man får ju egentligen inte säga såhär men efter ett halvår av ganska intensivt resande både till Gran Canaria, Paris och Rhodos, varav de två senare av dessa resor tillsammans med den vi just varit på skett inom loppet av två månader, så var jag nästan mätt på resande och hade lite svårt att glädjas inför Skiathos-resan. Grekland har jag tidigare besökt i form av Kreta och Rhodos och jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig.

Vi landade den 2 juli i drygt 40 graders värme. Eller som hotellägarinnan uttryckte det när hon mötte upp oss. "Welcome to Africa". Hela södra Europa hade en riktig värmebölja den veckan och jag är faktiskt glad att vi lyckades pricka in sista dagen på den. Resten av veckan låg vi på behagliga 26-32 grader. Men, nu ska vi inte gå händelserna i förväg. För att inte frångå ett vinnande (?!) koncept så börjar vi lite tidigare än så.

Även denna gången reste vi med Ving och även denna gång valde vi att resa hemifrån Linköping mitt i natten och anlända till Arlanda i lagom tid till avgång. De tidigare resorna har vi blivit bortskämda med flighter som avgått mellan sju och kvart i åtta på morgonen. Denna gång lyfte vi 6:05 och det var två tröttmössor som anlände till en magiskt vacker soluppgång på Arlanda strax innan 4 (!!!). Vi parkerar alltid på långtidsparkeringen Beta och tar buss in till terminalen. Prisvärt och smidigt. Efter incheckning och säkerhetskontroll mötte vi upp Andreas syster Jessica med familj. De var på väg till Rhodos med ett litet senare flyg och då passar man såklart på att säga hej.

Till skillnad från tidigare resor med Ving flög vi denna gången med SAS. Vissa flighter är det SAS som flyger för Ving och detta var en av dem. Det var en Boeing 737 som väntade på oss vid gaten och samma kvinnliga kapten som flög oss hem från Paris faktiskt. Trots en så lugn och orädd resa hem från Rhodos för bara några veckor sedan kände jag tidigt att jag inte hade full koll på känslorna inför denna resa och jag valde att prata med en av flygvärdinnorna innan vi lyfte. Det hjälper mig verkligen. Att få småprata lite. Vi kan egentligen skippa snacket om att det är farligare att åka bil, att piloterna också har barn hemma som de vill komma hem till och att turbulensen är som när man åker på båt på vågorna. För mig hjälper det att få veta att detta är deras jobb precis som jag har mitt. Att istället för att skriva in möten med olika leverantörer i kalendern skriver de in Sardinien, Skiathos eller kanske Los Angeles i sin. Och när jag frågade denna härliga flygvärdinna var hon varit igår så hade hon till och med lite svårt att komma ihåg. Det var Italien tror jag sa hon och funderade innan hon till slut kom på att det var Sardinien hon varit på. För en flygrädd som mig är det helt obegripligt men hjälper att se att detta är "just another day at work".

Vi hade bokat till SAS Plus på denna resa och det innebar förutom att vi fick platser längst fram i planet också trerätters med tillhörande valfri dryck samt prioriterat bagage.

Och med eller utan SAS Plus landade vi såklart några timmar senare och före tidtabell lugnt och säkert på Skiathos flygplats och underbara Ellinor välkomnade mig till ön precis på samma sätt som hon gjorde när jag med en tår rinnande ner för kinden berättade att jag var lite rädd. Med en stor bamsekram! Kunde inte låta bli att dela med mig av denna bild på både Instagram och Facebook som tack till härlig personal och omhändertagande.


Troligen den suddigaste bilden jag någonsin kommer att publicera på ett socialt medie men det får det vara värt. Dessa underbara människor ska ha allt tack i världen att de gör det lättare för oss med denna rädsla att ändå genomföra resor och kunna se världen. Och vill ni se en mindre suddig bild på Ellinor så hittade jag henne efter lite googlande som modell för SAS uniformer då och nu.

Hur jag nu ska ta mig an att berätta om denna underbara ö och denna härliga resa har jag i skrivande stund ännu inte klurat ut. Jag vill inte missa något och det finns SÅ mycket att berätta. Kanske ska vi ta det i kategorier?

Boende - Olive Grove Studios


Till skillnad från våra tidigare resor så valde vi denna gången att bo på ett litet och relativt anspråkslöst hotell. Olive Grove Studios. Det var flera anledningar till detta, dels så är utbudet av stora resorter och komplex inte så stort på Skiathos och vi var denna gången helt bundna till att åka just denna veckan och då var det detta som fanns att tillgå. Olive Grove Studios är ett litet familjeägt hotell, som så många andra på Skiathos. Det finns endast tio rum och familjen som äger hotellet bor i en sidobyggnad. Hotellet ligger en bra bit upp på berget och det är ordentligt backigt att ta sig dit men väl värt besväret. Det är otroligt välskött och genomtänkt in i minsta detalj. Och det finns en anledning till namnet. Det ligger otroligt vacker beläget med olivträd vart du än vänder dig. Vi bodde i rum nummer 8 och det är det rummet som syns på flera av bilderna när du bokar hotellet via Ving.


Vi valde enrumslägenhet med balkong och begränsad havsutsikt och fick detta. Nog för att palmbladen skymmer något men begränsad havsutsikt ar väl ändå att ta i, jag ser havet utan större problem. Olive grove ligger strax utanför Skiathos stad och ovanför Megali Amos-stranden. Det är gångavstånd till både strand och stad men för att ta sig till stan går man i delvis både väldigt backiga partier och i trappor så det kräver att det går att ta sig fram i dessa lägen om man inte vill ta en taxi som kostar 8 euro och missa inte att det går att gå små gränder in till stan, du behöver inte kryssa dig fram längs med bilvägen. Små minimarkets finns precis i närheten och även uttagsautomat.

För två badkrukor som kan sträcka sig att bada i pool men inte är något fan av havsbad var denna resa något av en utmaning. Olive grove har ingen pool (inte heller någon bar eller restaurang men det går ju att lösa ändå) och vi hade stålsatt oss att minsann spendera tiden vid stranden denna gången. Här kommer grannhotellet Nicholas till vår räddning. En bit ner i backen hittade vi detta, även det familjeägda hotell som finns i Apollos utbud. Och här hade man pool och poolbar som var öppen för alla och här hängde vi. Även här otroligt litet och gemytligt med både mamma, pappa och söner i baren. Och vi trivdes som fisken i (pool)vattnet.



Mat å dryck
När det gäller maten blev vi glatt överraskade. Alla gånger utom en, men den har med utflykten att göra så jag kommer att komma till den.
Vi gick flera dagar efter rekommendationer och betyg både på Tripadvisor och bloggar och det finns ett stort utbud av restauranger med utmärkta betyg. Här kommer i bild och text några av våra favoriter.


Paraxenos - Skiathos stad


Här åt vi första kvällen. Jag tog en klassisk Pork souvlaki och var mycket nöjd. Trevlig personal och supermysigt belägen på en innergård. Ingången kan man lätt missa då den inte ser mycket ut för världen så håll ögonen öppna. Vi var ganska säkra på att vi skulle återvända hit någon av de andra kvällarna eftersom vi var så nöjda men då hade vi ingen aning att vi skulle hitta så många andra ställen som också var toppen.


Precis som på Rhodos uppmärksammade Ving att vi reser ganska ofta med dem och det stod en liten presentpåse utanför vår dörr en av dagarna. Påsen innehöll delikatesser från en lokal delikatessbutik och restaurang vid namn Ergon som vi blev väldigt förtjusta i när vi sedan besökte dem för lite mat.
Mitt på gågatan i Skiathos stad hittar du Ergon. Ett ljust och fräscht ställe som vi varmt rekommenderar. Generellt serverar man frukostmenyn väldigt länge på Skiathos, det upptäckte vi när vi efter att ha spenderat förmiddagen med en varm promenad till flygplatsen, flightspotting och en ännu varmare promenad tillbaka, utsvultna slog oss ner för lite lunch då hade klockan "bara" slagit tolv. Det innebar att det fortfarande var frukostmenyn som gällde. Men inte vilken frukost som helst. Jag tog en matig och mycket god omelett medan Andreas slog till på en ännu matigare "toast".




När vi några dagar senare återigen hade varit på flygplatsen för lite flightspotting hade klockan hunnit bli lite mer och vi kunde välja från den vanliga menyn. Vi slog båda till på gyros och vi ångrade oss inte. Den godaste gyros vi någonsin ätit. Håll till godo. Och vad du än gör - missa den inte om du är på Skiathos.








Har du googlat på Skiathos har du säkert sett bilder från trappan med otaliga restauranger i gamla hamnen. Flera av barerna har sittmöjligheter i färggranna kuddar. Nästan längst upp i denna trappa hittade vi andra kvällen på resan en italiensk restaurang vid namn Lo & La. Efter en lång promenad, där jag när jag trodde att jag skulle hitta en genväg in till stan istället irrade bort oss i kvarteren i de äldsta delarna av Skiathos stad, behövdes det pasta och det fick vi med besked. Jag har ingen annan förklaring till att jag inte fotade maten än att det var alldeles för gott helt enkelt.


Yum... me - Skiathos stad


Risken är överhängande att du blir sugen på något sött och svalkande i värmen. Missa då inte Yum. Mitt på gågatan ligger det. Yoghurtglass och topping i alla dess former och smaker som du tar själv och sedan väger i kassan. Mina favoritsmaker blev cheesecake och Bueno med massor av god topping. Glassen äter du sedan med fördel sittandes i ännu fler färgglada puffar.





Restaurangen Exantas ligger en bit utanför själva stadskärnan. För oss som bodde på Olive grove låg denna restaurang på vägen till stan och de gånger vi var lite för trötta att traska hela vägen för middag var det skönt att ha en topprestaurang så nära. Restaurangen är en del av Megali Amos house som finns bland annat i Vings hotellutbud. Med läge precis vid stranden och vansinnigt god mat har de gjort sig förtjänta av det höga betyg de idag har på Tripadvisor.

Det slutade med att vi käkade här tre kvällar och var lika nöjda varje kväll. Två av gångerna unnade vi oss vår nya favoritförrätt.

Zucchinichips - du milde tid så gott

Första kvällen var "dish of the day" Moussaka. Och trots ganska många besök i Grekland har jag faktiskt inte under något av besöken ätit denna nationalrätt, men jag sparade mig till den bästa och var nästan besviken att den inte fanns på den ordinarie menyn.



Övriga kvällar stod sallad på menyn, både Ceasarsallad och Grekisk sallad och ingen av dem gjorde oss besviken. Förutom fantastisk mat så bjuds man varefter mörkret lägger sig också på en enorm utsikt som är svår att inte vilja föreviga.


Besöker du Exantas, vilket jag tycker att du ska göra, missa då inte de söta små lampinstallationerna som jag tyvärr glömde att föreviga.


Bourtzi - Skiathos stad
Men jag måste ju ändå avsluta med vår absoluta favorit. Bourtzi. Denna lilla pärla ligger på en liten egen ö som du kan promenera till. Den ligger precis där den gamla hamnen möter den nya. Här kan du njuta av något att dricka, äta lite tapas eller en hel middag. Och här lånar jag lite bilder som min kära sambo tagit för att illustrera den genomhärliga atmosfären.





Jag skulle vilja utnämna denna restaurang till att ha den bästa personalen på hela ön. God mat. Humana priser. Och missa för guds skull inte pizzan med portobello och getost. To die for men blev inte så läcker på bild. Det blev dock handfaten utanför toaletterna.



Flightspotting
Det har väl inte undgått någon som känner mig eller följer mig här på bloggen eller i sociala medier att vi gillar att flightspotta. Det innebär att man helt enkelt tar sig så nära en flygplats som möjligt och tittar på och/eller fotograferar flygplan, gärna i start och landning. Obegripligt för vissa. Spännande för mig. Andreas är intresserad av planen och numera även av fotograferandet. Själv står jag med skräckblandad förtjusning och beskådar eller fotograferar miraklet att de lyfter och landar varje gång. Lite som terapi måste jag säga att det är.

Skiathos flygplats är lite unik i detta sammanhang. Har du sett filmer på Aftonbladet eller något annat medie där flygplan går in för landning väldigt nära stranden är det troligen Saint Martin i Västindien eller Skiathos du har sett bilder ifrån.

För att få en liten känsla kan det på Saint Martin se ut såhär:



Skiathos brukar kallas för Europas Saint Martin eller det andra Saint Martin och jag kan inte stoltsera med att själv ha tagit nedanstående film men för att återigen ge en känsla för det vi upplevde kan jag rekommendera er att titta på denna film:


Nu skulle jag väl inte kalla just denna Air Italy-landningen för jordens bästa, den är så låg att det faktiskt skulle kunna gå lite illa om det bara varit snäppet lägre så jag är glad att vi inte fick uppleva riktigt så låga landningar, men lite av det jag kunde föreviga ser ni här:






Det är inte bara det faktum att man kommer så nära landningsbanan och flygplanen som gör Skiathos flygplats speciell. Med en längd på 1638 meter är det en av de kortaste landningsbanorna i Europa och nästan bara hälften så lång som banorna vi är vana på Arlanda. Men inte på något sätt för kort utan alldeles lagom att landa för inte så jättestora plan. Det största som kan landa, eller i alla fall landa och sedan ta sig därifrån med ett fullpackat och fulltankat plan utan problem är en Boeing 757, en sådan som TUI-planet på bilden ovan. Och för att göra det ännu lite mer spännande ligger banan inklämd mellan ett par berg och med vatten på båda sidor. Inför landning meddelade vår kapten att det är lite speciella förhållanden på just denna bana. Att man ligger lågt väldigt länge och också att direkt efter att hjulen slagit i marken sker en kraftig inbromsning. I sig faktiskt en ganska behaglig landning kan jag meddela såhär i efterhand och en väldigt vacker inflygning över ön.

Och flyg det ser man över allt. Det kan inte minst detta foto från favoritrestaurangen Bourzi intyga.

Ett helt vanligt foto taget för att föreviga vyn eller...
Vid en närmare titt, en av dagens inflygningar.


Mamma Mia
När Andreas fått flightspotta var det dags för mig att få min beskärda del av turistandet. För den oinvigde kan jag meddela att en av mina absoluta favoritfilmer - Mamma Mia - spelades in på just Skiathos och grannön Skopelos. Och jag skulle ju inte överdriva när jag säger att det var lite häftigt att gå runt i Skiathos stad och se platser som man känner igen från denna film jag har sett så otaligt många gånger.

Från Skiathos är det främst två scener som känns igen.
Den i början där Sophie postar breven till sina pappor som är inspelad uppe vid klocktornet. Postlådan finns inte kvar men vyn över Skiathos stad är magnifik och väl värd ett besök.




Och så den scen där Pierce Brosnan och Colin Firth - a.k.a. Sam och Harry kommer instormande i varsin bil till hamnen för att precis missa båten och därmed få sitt första möte med Stellan Skarsgård - a.k.a. Bill.



Och här - 2017 års tappning av samma plats med mig bakom kameran.



Scenerna från hotellet Villa Donna och kyrkan är inspelade i studio men de flesta andra utomhustagningar är annars gjorda på Skiathos grannö Skopelos. Dit kan man ta sig med båt och det går flera olika Mamma Mia-turer varje dag. Bara att välja och vraka. Själva valde vi att boka den tur som går att boka via Ving hemifrån. Och lite mer tankar kring den kommer alldeles strax. Nästa gång väljer vi nog en annan tur för att få se ännu mer.

Båtturen påbörjades med upphämtning vid buss-stop 5 kl 9:25. Båten avgick från nya hamnen och kunde även bokas på andra sätt än genom Ving och av dem som inte åkte via Ving. Via Ving går turen på tisdagar och lördagar och på lördagsturen är det en skandinavisktalande guide med. Annars sker all guidning på engelska. På båten finns en liten bar där man kan köpa snacks och diverse dricka. Och jajamensan, ur högtalarna ljuder under hela turen musiken från filmen.

Första stopp på turen sker efter cirka 45 minuter. Då stannar båten till i ungefär en timme på Kastani beach. Här spelades låtar som Does your mother know och Lay all your love on me in men även några andra scener in. En helt underbar liten strand där vi hade kunnat stanna längre än bara en timme. Fantastiskt turkost vatten och en liten restaurang för lättare lunchkäk.

Kastani beach. Vår båt och i bakgrunden
en vanligt förekommande vy från filmen.
Kastani beach.
Därefter följde turens längsta stopp. Båten lägger till vid Panormos beach och där stannade vi i tre timmar. Här ges det möjlighet att via en busstur ta sig till kyrkan på andra sidan ön där scenen The winner takes it all spelats in. Efter lite research innan avresa hade jag dock, trots att jag så gärna hade velat se den, bestämt mig för att inte åka med på den turen. Bussresan dit går på små slingriga vägar med stup precis bredvid vägen. Jag gissade redan innan att jag inte skulle få så stor behållning av det och fick mina farhågor besannade när vi pratade med dem som varit med på bussturen. Det finns dock båtturer där man inte behöver åka buss utan åker hela vägen med båt. En sån färd blir det nästa gång.

För oss som stannade kvar på Panormos blev detta stopp lite av en besvikelse. Panormos i sig har inte något direkt med filmen att göra, några scener, bland annat den med Sophie, Bill, Sam och Harry på båten spelades in i en vik i närheten men i övrigt har det ingen koppling till filmen. Stranden i sig erbjuder inte heller något speciellt, lite restauranger och strandstolar men av ganska låg kvalité och här kommer faktiskt vår enda måltid vi var riktigt missnöjda med under hela resan.

Precis bredvid där båten lägger till ligger restaurang Blo. Specialpris för båtresenärer men ändå inte att rekommendera. En saganaki som smakade frityrolja och gyros som var så smaklös att den inte ens kan ha hört talas om salt och peppar. En stor besvikelse. Förhoppningsvis är det bättre kvalité på några andra restauranger en bit bort.

Milia beach

Tre timmar senare välkomnade vi båten tillbaka och vi hoppade på för en återresa på övre däck. Ytterligare ett kort stopp på stranden Milia, en riktig liten idyll som hade varit värd mer än bara ett 25-minutersstopp och sedan bar det av hemåt mot Skiathos igen.



Så i sin helhet då?
Det sägs att det är Santorini som pryder alla de där vykorten som representerar Grekland. Byt ut dem allihop säger jag och ersätt dem med bilder från Skiathos. Vi blev helt förälskade i denna lilla pärla. Alla människor, så vänliga och hjälpsamma. Allt så välskött och omhändertaget. Rent och välgjort. Humana priser, inga överpriser trots att de säkert skulle kunna ta det. Alltid det lilla extra.

Vi känner att vi bara hann uppleva en bråkdel av vad ön har att bjuda på men några små glimtar av de där ögonblicken som inte går att beskriva i ord måste jag få visa.

Vy över Skiathos stad från klocktornet

Inte ens att jobba lite är jobbigt här.

Vy över hamnet och Skiathos stad från övre delen av
restaurangtrappan.

Skiathos by night

Gamla delarna av Skiathos stad






För första gången sedan sensommaren 2015 har vi nu ingen ny resa bokad. Men planerna har redan börjat. Planerna för nästa, kanske lite längre resa.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...